Trendspaning 2

Spanat i Sälenfjällen julen 2011: Hjälmar i skidbacken.

Inte bara på barn, såna där små snabbswischande huvudfotingar har man ju sett sen… ALLTID! Inte bara på deras mammor som vill vara goda föredömen heller, eller de ubercoola snowboardåkarna med ”högriskbeteende” stämplat i pannan. Utan på alla, ALLA.

Eller ja, nästan alla. En del coola tonårsbrudar med bara mössa såg vi, men de var i minoritet.

Sådär, älskade barn. Er mamma vill inte hävda nån slags trendsetter-status, men jag köpte ju faktiskt hjälm för flera år sen (dvs när jag åkte skidor senast…).

Logiken den gången var enkel:

• Jag tvingar barnen att ha hjälm för att de bara har en hjärna och ska vara rädda om den. Och jag har… två? Fler?
• Jag rider. Jag KAN rida. Ja har ridit sen jag var barn. Och jag skulle inte sitta upp på hästen utan hjälm. Men jag är är en rätt medioker skidåkare – som åker UTAN hjälm?
• Hjälm = varmt och gott. (Och fult säger ungarna, men hell, vem ser mig? Bryr jag mig? Inte mycket där så länge jag inte fryser, ärligt talat.

Trendspaning

Har det praktiska blivit trend? Det som skulle få mamma att nicka och säga, ”ja, men det var väl på tiden” på det där vad-var-det-jag-sa-viset?

Jag är kluven inför det här, men:

Jag trodde galoscherna försvann från jordens ytan med min morfar. Han använde sina slaviskt, klokt och eftertänksamt. Bondsonen från torpet i Småland som ville något annat än att bli småbrukare och skapade sin egen framtid. Som mjölkinspektör, inte småbrukare med ett par egna kossor i lagårn. Som storbonde med tjurar – inte kor. Som fastighetsmäklare.

Som bonde hade han med största sannolikhet klafsat i leran. Som fastighetsmäklare i Kalmar län var han presentabel i kostym, snygga skor och slips. Med cigariller i träetui och galoscher.

Morfars var svarta, lite blanka och designade att vara diskreta, att nästan inte synas, bara skydda skorna de täckte från slask.

De orange jag sprang ihop med på Coop igår var det inte! Diskreta, alltså. Inte blanka för den delen.

Men de sände samma signal: JAG är för viktig och min tid för dyrbar för att jag ska nedlåta mig att ha något annat än perfekta skor. (Fast jag har inte bättre smak än att jag vill SIGNALERA hur viktig jag är med mina ANKFÖTTER!)

http://www.swims.com/#/galoshes/classic_video

Galoscher, hmmm. Tror jag avvaktar lite, faktiskt. Och med klackar? Tveksamt.

 

Kulturkrock supreme

Vi sitter i minibussen på väg tillbaka till Kiruna, tillbaka till civilisationen efter en vecka på hästryggen i fjällen. Mobiltelefonerna som varit behagligt tysta och bortkopplade en flera dagar börja blippa igen när en 3G mast sysn i fjärran.

Vägen mellan Nikkaloukta och Kiruna är ett långt vägbygge, cementtrummor som tjälen trängt upp ur jorden ska komma på plats igen, det guppar och skumpar i bilen.

Någon mil utanför Kiruna ligger asfalten ny och kolsvart, både på snuttar av vägen och på den alldeles nybyggda banan som går parallellt med vägen, åtskild med en högt räcke.

En cykelbana? Här? Jag inser att jag tänkt högt när Kerstin, bofast same skrattar lika rått som hjärtligt.

- Så talar en sörlänning! Det där är en SKOTERled!

Just ja, såklart.

Jag bjuder på den. Underbart med kulturkrockar inom det egna landets gränser, eller hur?