Gratis är dyrt

Det bästa i livet är gratis sägs det. Och så är det naturlugtvis. Kärleken, vänskapen, luften vi andas, friheten – allt det tar vi för givet och betalar inte för.
Numera gäller det ju det mesta av informationen och kommunikationen också:
Nyheter – gratis på nätet.
Musik – gratis på Spotify.
Underhållning – gratis på youtube (eller om du är mindre nogräknad på någon av alla sajter för mer eller mindre legala nedladdningar).
Prata med mamma i telefon – gratis på Skype (jaja, i teorin än så länge bara, mamma, men vi tar oss dit, snart. Ska bara installera först!)

Men det finns fler universella sanningar. There is no such thing as a free lunch är en av dem.

För några år sen, inte så himla många, räknade jag kostnaderna för kommunikation i några få poster:

Morgontidning
Månadsmagasin
TV-licens (jo, jag har alltid betalt sån)
Teleräkning (gick upp och ner rätt kraftigt beroende på liv och relationer)

Det var det hela, liksom. Då – före bredband och mobiler till alla som är gamla nog att klara av knapparna.

Nu är listan längre:

Mobil, till mig själv och diverse barn
Mobilt bredband – ett måste för att få del av allt där som är gratis på webben, nätverka och vara mediesocial
TV–licens
Digital abonnemang för tv (varför? Jag tittar ju ändå aldrig och irriterar mig bara på Disney Channel?)

Sen allt blev GRATIS har kostnaderna för kommunikationen skjutit i höjden, känns det som. Mina har det i vart fall.
Hur gick det till? Och vem vann på att det blev så DYRT?

Trendspaning 2

Spanat i Sälenfjällen julen 2011: Hjälmar i skidbacken.

Inte bara på barn, såna där små snabbswischande huvudfotingar har man ju sett sen… ALLTID! Inte bara på deras mammor som vill vara goda föredömen heller, eller de ubercoola snowboardåkarna med ”högriskbeteende” stämplat i pannan. Utan på alla, ALLA.

Eller ja, nästan alla. En del coola tonårsbrudar med bara mössa såg vi, men de var i minoritet.

Sådär, älskade barn. Er mamma vill inte hävda nån slags trendsetter-status, men jag köpte ju faktiskt hjälm för flera år sen (dvs när jag åkte skidor senast…).

Logiken den gången var enkel:

• Jag tvingar barnen att ha hjälm för att de bara har en hjärna och ska vara rädda om den. Och jag har… två? Fler?
• Jag rider. Jag KAN rida. Ja har ridit sen jag var barn. Och jag skulle inte sitta upp på hästen utan hjälm. Men jag är är en rätt medioker skidåkare – som åker UTAN hjälm?
• Hjälm = varmt och gott. (Och fult säger ungarna, men hell, vem ser mig? Bryr jag mig? Inte mycket där så länge jag inte fryser, ärligt talat.

Trendspaning

Har det praktiska blivit trend? Det som skulle få mamma att nicka och säga, ”ja, men det var väl på tiden” på det där vad-var-det-jag-sa-viset?

Jag är kluven inför det här, men:

Jag trodde galoscherna försvann från jordens ytan med min morfar. Han använde sina slaviskt, klokt och eftertänksamt. Bondsonen från torpet i Småland som ville något annat än att bli småbrukare och skapade sin egen framtid. Som mjölkinspektör, inte småbrukare med ett par egna kossor i lagårn. Som storbonde med tjurar – inte kor. Som fastighetsmäklare.

Som bonde hade han med största sannolikhet klafsat i leran. Som fastighetsmäklare i Kalmar län var han presentabel i kostym, snygga skor och slips. Med cigariller i träetui och galoscher.

Morfars var svarta, lite blanka och designade att vara diskreta, att nästan inte synas, bara skydda skorna de täckte från slask.

De orange jag sprang ihop med på Coop igår var det inte! Diskreta, alltså. Inte blanka för den delen.

Men de sände samma signal: JAG är för viktig och min tid för dyrbar för att jag ska nedlåta mig att ha något annat än perfekta skor. (Fast jag har inte bättre smak än att jag vill SIGNALERA hur viktig jag är med mina ANKFÖTTER!)

http://www.swims.com/#/galoshes/classic_video

Galoscher, hmmm. Tror jag avvaktar lite, faktiskt. Och med klackar? Tveksamt.