Spanat i Sälenfjällen julen 2011: Hjälmar i skidbacken.
Inte bara på barn, såna där små snabbswischande huvudfotingar har man ju sett sen… ALLTID! Inte bara på deras mammor som vill vara goda föredömen heller, eller de ubercoola snowboardåkarna med “högriskbeteende” stämplat i pannan. Utan på alla, ALLA.
Eller ja, nästan alla. En del coola tonårsbrudar med bara mössa såg vi, men de var i minoritet.
Sådär, älskade barn. Er mamma vill inte hävda nån slags trendsetter-status, men jag köpte ju faktiskt hjälm för flera år sen (dvs när jag åkte skidor senast…).
Logiken den gången var enkel:
- Jag tvingar barnen att ha hjälm för att de bara har en hjärna och ska vara rädda om den. Och jag har… två? Fler?
- Jag rider. Jag KAN rida. Ja har ridit sen jag var barn. Och jag skulle inte sitta upp på hästen utan hjälm. Men jag är är en rätt medioker skidåkare – som åker UTAN hjälm?
- Hjälm = varmt och gott. (Och fult säger ungarna, men hell, vem ser mig? Bryr jag mig? Inte mycket där så länge jag inte fryser, ärligt talat.
