Summa summarum

The year in Facebook status-lines – in English, for my English friends. Here you go, girls!

 

 

have free lanced as a dog coach and am still wondering why poodle-people decide to get themselves a Rhodesian Ridgeback? * has seen the inside of the court house in Malmö – classy! * has walked back in the cold after a lovely dinner with lovely food – thanks Sara, and all the rest of you! *is turning up the volume on the internet radio – really fogg interviews on BBC Radio 4 and something as unusual as a news story delivered as a poem: ”at 18 they were granted liberty – released into the world but never free” * SUN <3<3<3 * ”Mummy, there is a witch outside our front door” – at 07.30 that one created some consternation in my sleepy mind * Saturday morning, glorious sunshine and I am on my way to the stables with the smallest pony girl – all days should start like this * long walk along the sea. The cowslips are already in bloom in Skåne, in case you want to know; those of you who are still felling chilly up north  ;) * has been taught two new words by my 16-year old: galgfågel (hangdog) and kondottiär (french condottiere, that one´s for you, Emma!).  Lucky we have Google to consult! * is proud as a rooster since my riding instructor has showered me in superlatives – as a rider I will probably never grow older than eight years old * has waved goodbye to the oldest daughter as Kastrup. Have fun lovely! * has written too much (again) – and is cutting, cutting, cutting * My colleagues as Forma don´t know me if they thing I am going anywhere near the loop. That´s just not on the cards! * poetic words about the autumnal haze this morning: It looks like the clouds got lost by the sun” * is picking up mum by the train in a couple og hours * towards the garage for an MOT  - in Simrishamn. That´s what happens when you don´t book in time… Fingers crossed I get to drive the car back again, crappy communal transport between Simris and Lomma I suspect… * No, time for a break *

 

 

Have fun…

Jag kramade ungarna för fyra dagar i morse innan jag stack till Sturup.

Nästan-16-åringen yttrade orden som jag sugit på hela dan:

”Have fun with the Princess, Mummy.

Och i nästa andetag:

”Oh – I never thought I´d say that!”

Nej, inte jag heller.

Jag blev journalist för att aldrig ha tråkigt på jobbet, för att slippa välja vad jag ska dyka ner i och fördjupa mig i (det får jag ju göra i nya saker hela tiden) och för att stilla min nyfikenhet.

Jag har gjort roliga intervjuer och tråkiga, såna där jag knappt fattat vad intervjuoffret ha velat säga och såna där jag fattat så väl att vi gråtit ihop, såna som etsat sig fast och såna som försvunnit ur minnet.

Jag vet inte hur många junkets jag gått på. Massor. Alltid på tjusiga hotell, alltid med kända personer –  alltid som reporter.

Nu står jag på Andra Sidan.  För första gången i mitt vuxna liv kan jag inte kalla mig verksam journalist. Visst, det är tillfälligt, ett inhopp, ett vik. Men ett jobb är ett jobb som ska göras bra. Basta.

Nu är jag den som planterar stories hos mina fd kollegor för att de ska skriva om den boken eller den författaren. Den som organiserar och fixar och servar och ser till att material kommer fram, bilder finns och information kommer till rätt person.

En märklig sits – men utmaningar är till för att antas.  Det är nyttigt att lära nytt. Att se andra sidan. Att få förståelse och inblick. Och alltid lär man sig nåt. På allt.

Så när min nuvarande chef undrade om jag ville ta mig an ett prinsessbesök funderade jag inte ens innan jag sa ja. Såklart jag ville. Och 19 maj – det var ju så långt fram i tiden att vi nästan aldrig skulle komma dit. Så kändes det då, nån gång före jul.

Imorgon är det 19 maj.

Idag har jag mött säkerhetspoliser från Sverige och Norge som nagelkfarit mitt program, kollat mina krogbokningar och dubbelcheckat locations för intervjuerna. Godkänt, tror jag.

Och imorgon landar prinsessan Märtha Louise av Norge och Elisabeth Samnöy,  båda författare till boken Möt Din Skyddsängel i Stockholm för att träffa journalister, signera böcker och äta middag med Very Important People.

Författarna Elisabeth Samnöy och Prinsessan Märtha Louise av Norge

Och jag är alltså inte en av journalisterna som fått min slottid och min timslånga intervjutid. Jag har delat ut dem, skissat schema i månader, rekat hotellrum och bokat, och bokat bord och bjudit in och tackat ja och tackat nej till förfrågningar från mina kollegor. Och när intervjutimmen är slut är det jag som måste knacka på dörren och säga ”sista frågan nu, tack!”

Det är klart det är glamoröst. Det är klart att det är roligt. Men mest av allt känns det…  Otippat!

På min näthinna

Ett par ord från BBC på vår internetradio  morse framkallade bilder på näthinnan som jag inte trodde fanns där längre.

Två uppsträckta allvarliga pojkar i en stor rättssal

Den lilla vita kistan

Folkhavet utanför kyrkan

Den tunna mamman, så bruten av sorg att jag förvånas att hon kan gå

Männen, pappan och hans bröder, farbröderna med sorg i ansiktet och hat i blicken

Lynchmobben utanför polisbilen

Järnvägsspåret, alldeles intill ett bostadsområde med nedgångna kedjehus

Och så ljuden:

Skriken om död, och hat, och ondska, och om att ”ruttna  helvetet”

Och musiken: DEN sången som jag aldrig kunnat höra igen utan att se kyrkan och kistan framför mig – Eric Claptons Tears in Heaven, så förfärligt passande.

Det finns jobb som man glömmer lika fort som de når tryckpressen – och så finns det de som etsar sig fast, för resten av livet skulle jag tro. Vare sig man vill det eller inte.

Jag vet inte om småpojkarna Jon och Robert är den ondska personifierad som familjen Bulger – begripligt – tycker. Jag vet inte vad Jon gjort för att förverka sin rätt till frihet.

Men ett vet jag: Mina egna barn har präglats lika hårt som jag av den här storyn. Jag blev mamma bara ett år efteråt, i England, och någon tyckte att jag höll hårt i den ungen eller de som kom senare så kan jag förklara varför…

”För jävligt”

Vem sa att man skulle separera sitt jobbliv från sitt hemliv?

Jag vet inte hur det skulle funka…

Idag har jag bara pratat, levt och andats detta

…mellan dotterns febertoppar och tjurrusningar med kräkhinken, vill säga.

Jag borde ha dragit på mig jobbkostymen och checkat in på ett plan till Stockholm i morse – men efter en hel natt med en sjukling i sängen var det inte ens att tänka på.

Mamma sa de förlösande  och oh så sanna orden på telefon ikväll. Hon svär inte ofta, min mamma, så det blir desto starkare när hon gör det.

Detta kallar hon för jävligt, kort och gott.

Jag kan bara hålla med. Och urbota korkat.

Tillbaka på GÅ

Bästa K ringer och vill luncha – i Kirseberg.

Hon bor i Blekinge och har ingen aning om VAR vi ska hitta denna lunch. Och jag… jag har bara bott i Malmö i fem år så hur sjutton ska jag veta? Eller  nej, jag bor i Lomma, jag JOBBAR i Malmö, i Västra Hamnen och DÄR kan jag vartenda matställe utan och innan, men skicka ut mig på andra sidan Centralen – och jag riskerar att inte komma tillbaka före mörkrets inbrott (även i icke-november-mörker).

Jag ringer L. Hon om någon kan Kirseberg, uppvuxen där och nu åter hemflyttad.

- Jaa!, säger hon entusiastiskt. Jag vet bästa stället. Meze de Falafel No1, på Södra Bulltoftavägen. Kanonbra mat!

Där borde det ha börjat ringa varningsklockor, men nej…

Jag kör, K möter upp och vi mobilsnackar medan vi letar efter Meze-haket.

Sp hittar vi det: I den gamla personalmatsalen vid Egmonts gamla lokaler. Där jag åt lunch dagligen när jag först började på Egmont.

Tillbaka på GÅ (utan att gå i fängelse, dock. Man får vara tacksam för det lilla).

Fast mezen VAR fantastisk. Rekommenderas!

Egen kuppe

Min nya (halvnya) svarta Mac book har stått i en bokhylla sen jag fick hem den. Jag har stått oh skrivit. Alternativt suttit i soffan och skrivit. (Japp – den soffan, den sönderhoppade.)

Men i helgen röjde vi. I morse konstaterade vi att saker nu var flyttade – men så röjda var de inte. De allra flesta pryttlarna är kvar, bara på andra platser än förut.

Och skräprummet  som hyst gamla foton, en icke nyttjad säng, en extra dörr och en massa pysselgrejer är nu tomt sånär som på en klädstång full med skjortor, en tjock-TV och ett avdankat skrivbord (designat för stationär PC, inte laptop, med hylla för skärmen…)

Och – min älskade gamla röda Stokke-stol, en sån där man sitter med knäna uppdragna så att ryggen får vila.

Unsexy? As if I care. I love it. My back loves it.

Detta spartanska rum går nu under benämningen kontor. Mitt kontor.

Undrar om min telefonladdare kommer att få vara ifred här?

En hyllning!

Jag gillar tidningen ”i stolsfickan framför dig” när jag flyger och åker tåg. Jag gillar förstås tidningar i allmänhet, men flygplanstidningar i synnerhet för att jag aldrig vet vad jag får. Mixen är oväntad, inte som i en tidning jag köper i butik – då vet jag ju vad jag väljer.

I Malmö Aviations tidning fanns en artikel om den här fantastiska kvinnan.

(Och med tanke på SD:s rasistiska upprop under landsmötet i helgen – upp med handen den som inte tycker att Sverige vore fattigare utan henne!)

Det är kramarna och ledarskap med kärlek som gjort henne känd.

Men det var nåt annat som fick ögonen att tåras på mig:

Porträtt på alla äldreboendes gäster/invånare som unga i entrén på Distansgatan (ett ironiskt namn på ett boende som hyllar allt annat än just distans). En lysande idé, naturligtvis. Så att de gamla och dementa påminns om sin ungdom, och de som jobbar eller besöker påminns om att alla de möter, oavsett skröplighet, förvirring och oförmåga NU eller gång har varit kapabla, unga männsikor som spelat fotboll, lett företag, sjungit i körer, haft jobb, fostrat barn…

Kloka, fantastiska kvinna! (Du kan lyssna på hennes Sommar-program från 2006 här. Gör det. Det är upplyftande ärligt och rakt.)

Och jag undrar om det är symtomatiskt att denna kvinna kommit hit med kärleken från Ungern och hamnat i Borås… Tack för att du kom stannade och lär oss vårda, älska och behandla andra med ödmjukhet!

Vi behöver fler som Erika Lörinczy – inte färre.

Kokain?

-Jag jobbar på en bok om kokain…

Så börjar samtalet från den totalt främmande journalisten som rotat reda på både mig och min man och jagat mig på mobilen under eftermiddan.

-Kokain? Och då ringer du mig?!

Jag är vitare än vit – inte snövit som i vitt pulver, utan vit som i ren, oskuldsfull rent av. Jag kan inte röka. Jag vet, för jag försökte en gång, på en John Silver utan filter (jag förstod inte bättre). Jag hostade så att jag trodde att lungorna skulle lämna kroppen. Och när C som delade den där smygciggen med mig på en bakgata i Paignton insåg vårt misstag (JS inte ciggen) och shoppade Blend Menthol för att lära sig röka så fattade jag inte vitsen. Jag fattar den fortfarande inte.

Så när pipan, eller om det var jointen, gick runt på Holje Marknad var det så enkelt att bara skicka vidare till näste man…

Så kokain?!? Way beyond me, man…

-Du skrev en artikel här, i Expressen, 1985, om en rocksångare som var misstänkt för kokaininnehav, du har citat från honom, ”ett av Sveriges främsta rockband”… Minns du?

-Ehhh, näää. 1985. Det är snart 25 år sen. Rätt mycket vatten under broarna sen dess… Kan inte har gjort några outplånliga intryck…

Han lovade scanna och mejla artikeln. Får se om det joggar igång minnet.

Vänner och kollegor

Kollegor – defintivt vuxenpoäng på det ordet, men arbetskamrater låter så… jag vet inte, inte rätt.

När övergår vänskapen på jobbet till äkta vänskap? Jag vet inte. Vet bara att några av mina allra bästa vänner är såna jag träffat genom jobbet, för tre, tio eller 20 år sen.

Och vänskap som håller för jobb och konkurrens och frånvaro och ibland år av tyst´nad, det är vänskap som är värdefull.  Tänk det fattade inte cheferna på Expressen när de försökte förbjuda fester med folket på Aftonbladet… (Och hur mycket brydde vi oss, inte mycket. Så lite faktiskt att jag hade glömt det tills igår kväll när en ex-Expressen-reporter påminde mig)

Gubbs, ni kanske inte fixar att hålla isär jobb och vänskap – men för oss har det aldig varit nåt problem. Det kallas respekt. Ömsesidig respekt. Guld värt.

Idag – Sthlm

Lämnar barn och dåligt mammasamvete (ok försöker åtminstone) hemma idag för två sociala dagar i Stockholm.

Dagens lunch, kvällens middag och morgondagens frukost är alla inbokade – allt med fina vänner/fd kollegor, såna som jag känt länge och såna som jag träffat genom Egmont. Networking låter så… beräknande, men jag antar att det är vad det är – in the nicest possible way!

Och så har jag en viktig punkt till på listan. (Och här kommer oförblommerad textreklam!) Melbins i Gamla Stan. Bästa butiken och bästa personalen.

Rekommenderas!

PS. huset inte tomt – så tjuvar, glöm det!