Summa summarum

The year in Facebook status-lines – in English, for my English friends. Here you go, girls!

 

 

have free lanced as a dog coach and am still wondering why poodle-people decide to get themselves a Rhodesian Ridgeback? * has seen the inside of the court house in Malmö – classy! * has walked back in the cold after a lovely dinner with lovely food – thanks Sara, and all the rest of you! *is turning up the volume on the internet radio – really fogg interviews on BBC Radio 4 and something as unusual as a news story delivered as a poem: ”at 18 they were granted liberty – released into the world but never free” * SUN <3<3<3 * ”Mummy, there is a witch outside our front door” – at 07.30 that one created some consternation in my sleepy mind * Saturday morning, glorious sunshine and I am on my way to the stables with the smallest pony girl – all days should start like this * long walk along the sea. The cowslips are already in bloom in Skåne, in case you want to know; those of you who are still felling chilly up north  ;) * has been taught two new words by my 16-year old: galgfågel (hangdog) and kondottiär (french condottiere, that one´s for you, Emma!).  Lucky we have Google to consult! * is proud as a rooster since my riding instructor has showered me in superlatives – as a rider I will probably never grow older than eight years old * has waved goodbye to the oldest daughter as Kastrup. Have fun lovely! * has written too much (again) – and is cutting, cutting, cutting * My colleagues as Forma don´t know me if they thing I am going anywhere near the loop. That´s just not on the cards! * poetic words about the autumnal haze this morning: It looks like the clouds got lost by the sun” * is picking up mum by the train in a couple og hours * towards the garage for an MOT  - in Simrishamn. That´s what happens when you don´t book in time… Fingers crossed I get to drive the car back again, crappy communal transport between Simris and Lomma I suspect… * No, time for a break *

 

 

Mammapoäng

Vissa är dyrköpta, svåråtkomliga och nästan omöjliga  - andra är billiga.

Som detta: En dvd, några liter mjölk, frusna jordgubbar, lite grädde, kakao och så glass i olika smaker, popcorn och ostbågar.

Filmkväll för ett gäng sju-åtta-nio-åringar. Så enkelt, så mysigt att höra tjejerna småprata över filmen. Jag planerar redan nästa gång…

 

Flashback

Fick en plötslig flashback vid skolgrinden i morse när föräldrar kom rusande med sina barn i varierande grad av sen/för sen: Coffee morning! Det är vad alla dessa livsusslande överstressade förädrar skulle behöva, en klassisk engelsk coffee morning.

I Kew i västra London, där mammorna bara i undantagsfall jobbade heltid, samlades ett gäng på fiket efter ”drop off” – om inte varje morgon så ett par gånger  veckan, och i varje fall på fredagar. Snack, kaffe, fika, den där frukosten man inte hunnit njuta av när ungarna skulle packas iväg till skolan för dagen, lite kraftåterhämtning, lite uppstart för helgen…

Coffee mornings är underskattade – eller rent av okända i vårt svenska livspussel. Och nej, jag vill inte vrida klockan tillbaka till en tid när jag jag bara i undantagsfall jobbade heltid – men jag funderar lite på om fler mammor skulle må lite bättre – eller färre skulle må dåligt, hur man nu väljer att se det – om vi tog oss tiden för en coffee morning då och då?

En latte, någon?

Have fun…

Jag kramade ungarna för fyra dagar i morse innan jag stack till Sturup.

Nästan-16-åringen yttrade orden som jag sugit på hela dan:

”Have fun with the Princess, Mummy.

Och i nästa andetag:

”Oh – I never thought I´d say that!”

Nej, inte jag heller.

Jag blev journalist för att aldrig ha tråkigt på jobbet, för att slippa välja vad jag ska dyka ner i och fördjupa mig i (det får jag ju göra i nya saker hela tiden) och för att stilla min nyfikenhet.

Jag har gjort roliga intervjuer och tråkiga, såna där jag knappt fattat vad intervjuoffret ha velat säga och såna där jag fattat så väl att vi gråtit ihop, såna som etsat sig fast och såna som försvunnit ur minnet.

Jag vet inte hur många junkets jag gått på. Massor. Alltid på tjusiga hotell, alltid med kända personer –  alltid som reporter.

Nu står jag på Andra Sidan.  För första gången i mitt vuxna liv kan jag inte kalla mig verksam journalist. Visst, det är tillfälligt, ett inhopp, ett vik. Men ett jobb är ett jobb som ska göras bra. Basta.

Nu är jag den som planterar stories hos mina fd kollegor för att de ska skriva om den boken eller den författaren. Den som organiserar och fixar och servar och ser till att material kommer fram, bilder finns och information kommer till rätt person.

En märklig sits – men utmaningar är till för att antas.  Det är nyttigt att lära nytt. Att se andra sidan. Att få förståelse och inblick. Och alltid lär man sig nåt. På allt.

Så när min nuvarande chef undrade om jag ville ta mig an ett prinsessbesök funderade jag inte ens innan jag sa ja. Såklart jag ville. Och 19 maj – det var ju så långt fram i tiden att vi nästan aldrig skulle komma dit. Så kändes det då, nån gång före jul.

Imorgon är det 19 maj.

Idag har jag mött säkerhetspoliser från Sverige och Norge som nagelkfarit mitt program, kollat mina krogbokningar och dubbelcheckat locations för intervjuerna. Godkänt, tror jag.

Och imorgon landar prinsessan Märtha Louise av Norge och Elisabeth Samnöy,  båda författare till boken Möt Din Skyddsängel i Stockholm för att träffa journalister, signera böcker och äta middag med Very Important People.

Författarna Elisabeth Samnöy och Prinsessan Märtha Louise av Norge

Och jag är alltså inte en av journalisterna som fått min slottid och min timslånga intervjutid. Jag har delat ut dem, skissat schema i månader, rekat hotellrum och bokat, och bokat bord och bjudit in och tackat ja och tackat nej till förfrågningar från mina kollegor. Och när intervjutimmen är slut är det jag som måste knacka på dörren och säga ”sista frågan nu, tack!”

Det är klart det är glamoröst. Det är klart att det är roligt. Men mest av allt känns det…  Otippat!

Tio-års-planen

Jag fick utdelning på tio-års-planen idag. Den högst själviska planen att GÖRA nåt som JAG gillar tillsammans med mina ungar.

Jag gillar att rida. Fel. Jag älskar att rida. Det är den ultimata sporten, den som bäst kombinerar fysisk aktivitet, med mental närvaro och – ibland – naturupplevelse. Ridning kräver total närvaro – och är därmed den perfekta avkopplingen. Det hräver samspel med intelligenta djur, psykologi och förmåga att läsa ett djur. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter… Men låt mig bara säga detta:

Jag kan vara hur stressad som helst, men några timmars mockning, ryktning och ett ridpass botar alltid det.

Jag har ridit sen jag var åtta, med avbrott och uppehåll för graviditeter och flyttar och annat som varit viktigare just där, just då – men jag har aldrig slutat.

Och: jag har helt skamlöst indoktrinerat mina barn. Nästan-16-åringen fick sin första riktiga ridlektion i sex-årspresent, på en ponny på Wimbledon Common i London, det var innan vi hittade till det fantastiska stallet vid Ham House, där Honey blev hennes fyrbetnta läromästare och Lorraine den tvåbenta.

En dag som dag är min belöning för timmar vid sidan av paddocken, i början rätt nervösa såna, när önskan att ungen skulle lära sig rida brottades med vetskapen om  att de faktiskt inte är en helt ofarlig sport. Hönsmamma vs ponnymorsa, typ.

Men att rida i sporrsträck på islänningar genom skogen sida vid sida och med dottern och skratta tillsammans åt det efteråt – det gör mig varm av lycka.

Och orden, när vi är hemma igen:

-Det var en härlig dag, mamma!

Too right.

For the record: Vi var här. Rekommenderas!

På min näthinna

Ett par ord från BBC på vår internetradio  morse framkallade bilder på näthinnan som jag inte trodde fanns där längre.

Två uppsträckta allvarliga pojkar i en stor rättssal

Den lilla vita kistan

Folkhavet utanför kyrkan

Den tunna mamman, så bruten av sorg att jag förvånas att hon kan gå

Männen, pappan och hans bröder, farbröderna med sorg i ansiktet och hat i blicken

Lynchmobben utanför polisbilen

Järnvägsspåret, alldeles intill ett bostadsområde med nedgångna kedjehus

Och så ljuden:

Skriken om död, och hat, och ondska, och om att ”ruttna  helvetet”

Och musiken: DEN sången som jag aldrig kunnat höra igen utan att se kyrkan och kistan framför mig – Eric Claptons Tears in Heaven, så förfärligt passande.

Det finns jobb som man glömmer lika fort som de når tryckpressen – och så finns det de som etsar sig fast, för resten av livet skulle jag tro. Vare sig man vill det eller inte.

Jag vet inte om småpojkarna Jon och Robert är den ondska personifierad som familjen Bulger – begripligt – tycker. Jag vet inte vad Jon gjort för att förverka sin rätt till frihet.

Men ett vet jag: Mina egna barn har präglats lika hårt som jag av den här storyn. Jag blev mamma bara ett år efteråt, i England, och någon tyckte att jag höll hårt i den ungen eller de som kom senare så kan jag förklara varför…

Skarpsynt unge

-Du är världens bästa mamma, säger hon på vägen hem från stallet – efter en morgon av trulighet från hennes sida och idog övertalning och löften om mutor från min.

(Förmodligen är det löftet om muta – omedelbart lördagsgodis – som gör mig till ”världens bästa”.)

-…när du är glad, säger hon sen eftertänksamt. Inte är när du är arg.

(Tror jag det.)

-Det är lätt att få mamma glad, säger jag (och undrar i samma ögonblick varför jag plötsligt pratar om mig själv i tredje person  - urfånigt!). Det är bara att vara snäll!

- Ja, säger hon, och låta dig gå på promenader!

Just så. Skarpsynt unge, som sagt.

Hemkört vs mixat?

Vi hade sjuårskalas idag – ett skäl så gott som något att förvandla köket till bagarbod för en dag. Jag började redan före frukost (i pyjamas om sanningen ska fram) med sockerkakan till prinsesstårtan. Det hade kunnat räcka där… Prinsessen var aldrig planerad att bli en vanlig, med färdig grönt marsipanlock. Nä, nä, nä , ett  barnkalas är alldeles för gott skäl att spinna loss i köket med färg och form och glitter.

Det blev så småningom en Hello Kitty tårta. Bild kommer när jag orkat ladda över från kameran.

Men jag var sugen på att försöka mig på morotsmuffins, om så bara för att ha en kaka att placera mina impulsköpta rispappersfjärilar på.

Dom blev så vackra att tjejerna kastade sig över dem när kalaset väl drog igång.

Bara fär att förkasta dem – morotsmuffins med philadelphia-cream chesse topping är en vuxen smak, om än med aldrig så fladdriga rispappersfjärilar och rosa glitter…

De gillade i sanningens namn inte Hello Kitty tårtan heller – för mycket ekologiska ägg, rent smör och ekologisk hallonsylt under den rosa marsipanen och det vita kattansiktet, kan man undra?

För det enda som riktigt gick hem var sju-åringens egna bidrag – Lillifee jordgubbsmuffins gjord på två påsar pulvermix…

1-0 till mixat, med andra ord.

Fast kalasföremålet gillade sin tårta, både utsida OCH insida. Och det var vad som räknades just idag.

Grattis till dig – och till mig!

Min lilla tjej fyller sju idag.

Och vi hinner inte längre än till första födelsedagskortet innan mina ögon fylls av tårar. Födelsedagar antar en helt annan betydelse när man är mamma (är jag den enda mamma som känner så, kan inte vara?).

Självklart det vanliga – grattis och ett år äldre, kort och presenter, blommor och ljus och (mer eller mindre skön) sång. Hos oss ska det vara bricka med varm choklad med vispgrädde och kanelbullar på sängen. Hunden som normalt är portad från sovrummen får vara med (han hoppar upp och står redo vid första antydan och frukostbricka och Happy Birthday – snacka om Pavlov!).

Men så är det lite min dag också. Precis den här dagen (och 8 juni och 17 september) var stora dagar i MITT liv också, just för att det är ungarnas födelsedagar.

Grattis lilla gumman på sju-årsdagen. Och grattis till mig som blev trebarnsmamma idag för exakt sju år sen.

Undrar om min egen mamma haft samma funderingar på min födelsedag – och nä tanken slog mig inte ens innan jag fick barn… Kallas väl för ”growing up” antar jag…

Intressekonflikt

Lilla tjejen vet vad hon vill, idag som de flesta andra dagar:

Brasa, spel, mys och lite pulka när fingrarna tinat efter besöket i stallet i morse.

Jag vet vad vi behöver:

Julmat, julklappar, planering, planering, utförande.

Men jag vet en sak till. Hon har på pricken rätt.

Jag kan shoppa på måndag när hon har sista skoldagen. 

Carpe diem. 6-åringen är bättre på det än jag är!