Gratis är dyrt

Det bästa i livet är gratis sägs det. Och så är det naturlugtvis. Kärleken, vänskapen, luften vi andas, friheten – allt det tar vi för givet och betalar inte för.
Numera gäller det ju det mesta av informationen och kommunikationen också:
Nyheter – gratis på nätet.
Musik – gratis på Spotify.
Underhållning – gratis på youtube (eller om du är mindre nogräknad på någon av alla sajter för mer eller mindre legala nedladdningar).
Prata med mamma i telefon – gratis på Skype (jaja, i teorin än så länge bara, mamma, men vi tar oss dit, snart. Ska bara installera först!)

Men det finns fler universella sanningar. There is no such thing as a free lunch är en av dem.

För några år sen, inte så himla många, räknade jag kostnaderna för kommunikation i några få poster:

Morgontidning
Månadsmagasin
TV-licens (jo, jag har alltid betalt sån)
Teleräkning (gick upp och ner rätt kraftigt beroende på liv och relationer)

Det var det hela, liksom. Då – före bredband och mobiler till alla som är gamla nog att klara av knapparna.

Nu är listan längre:

Mobil, till mig själv och diverse barn
Mobilt bredband – ett måste för att få del av allt där som är gratis på webben, nätverka och vara mediesocial
TV–licens
Digital abonnemang för tv (varför? Jag tittar ju ändå aldrig och irriterar mig bara på Disney Channel?)

Sen allt blev GRATIS har kostnaderna för kommunikationen skjutit i höjden, känns det som. Mina har det i vart fall.
Hur gick det till? Och vem vann på att det blev så DYRT?

I marsvinens förlovade land

Det är med hundar som det är med ungar – man träffar folk och hamnar i samtal på ett sätt som man aldrig gör annars.

Gårdagens mest otippade kom att handla om marsvin, såna som opererats – under narkos – för att dra ut en tand. Men när vi kom till musen, husdjursmusen, som dog på operationsbordet fastnade skrattet i halsen. Inte för musens skull – familjen slapp förresten betala när musen dog. Utan för att det är så sjukt!

Och så berättade min granne hundägaren om resan till Indien när hon försökt förklara för nyvunna vänner att hon har katter, inomhus. Var kissar de då, ville vännerna veta?

”I en låda med sand. Ja, inte sån sand som man tar ute, utan sån som vi köper. Tillverkad, PARFYMERAD, sand, speciellt gjort för att suga upp kattkiss.”

Den tål att funderas lite på.

Med vänner som dessa…

Ärligt talat, med vänner som dessa behöver Madeleine inga fiender…Att bli bedragen är illa nog, att bli bedragen offentligt måste vara hell on earth.

Jag kan inte påstå att jag följt den här kungliga såpan i detalj, men ingen med känslor i kroppen kan väl låta bli att tycka synd om den offentligt bedragna, sen må hon vara prinsessa eller vanlig dödlig, och jag rojalist eller republikan. Det är liksom inte grejen.

Men från under vilken sten i skogen kröp den här ”experten” fram???

”Hon är ung och snygg och repar sig snabbt.”

??? Hur fan vet han det, undrar jag?

Och synd om Jonas whats-his-name? Näää, inte ett dugg. Vem tvingade honom att strula runt? Och ”en bra kille egentligen” – med vilken träning blev den här snubben ”hovexpert”?

Ung, snygg – och osårbar?

Tack SD!

Den där rubriken trodde jag ALDRIG  att jag skulle skriva.

Men så här är det:

I dag diskuterade vi allt från ytterandefrihet till demokratins födelse över middagen. Ungarna – de två stora vill säga, hade en massa intressanta frågor.

(Som den här: Vad händer om en regering bestämmer sig för att den vill avskaffa demokratin? Bra där Niklas, blev en lång diskussion om statsskick och konstitution på det!)

Och DET, diskussionen (inget annat) hade vi Sverigedemokraterna att tacka för. För detta. De som stod på borden och protesterade var Matildas vänner, klasskompisar. x Inget väcker intresse som det som kommer riktigt nära. Inget väcker kritiskt tänkande som en egen upplevelse som vinklas politiskt i en blogg.

Intressant för ungarna att uppleva i politik och olika synsätt från första parkett. Rena samhällskunskapslektionen IRL. Så tack SD, för det. Tack för att ni hjälper mig att lära ungarna skilja mellan egenupplevd sanning och politisk propaganda.

(Fast jag tror inte ni har mycket på IB att hämta.)

Name & Shame!

Få saker gör mig så upprörd som bristen på respekt för gamla människor.

Som detta.

Ansvaret? I kommentarerna till artikeln handlar det om allt från Färdtjänst till Reinfeldt.

Jag tycker det är klockrent: Ansvaret vilar – tungt – på den enskilde taxichauffören. HAN körde taxin. HAN tog sig an körningen. HAN bar sig åt som ett svin när han kastade ut rullstolen ur bilen och drog.

Taxi Kurir vet rimligen vem han är? Han har rimligen en taxilicens. Eller hade. För den borde ha dragits in vid det här laget?

Jag är inte 93 och rullstolsbunden – inte än  alla fall – man jag har inte minsta lust att åka taxi med en chaufför som är beredd att kasta ut en rullstol på gatan. Har du?

Name him and shame him! Så att vi kan bojkotta!

Semlor?!

Sticker ut näsan utanför dörren – det är så långt jag tänker ta mitt värkande huvud idag (jo, till skolan för att hämta minsta tjejen så småningom också) – och ser skylten utanför det nya bageriet i grannkåken.

SEMLOR!

Det är det 26 november idag. Vi har inte ens haft första advent. Det KAN helst enkelt inte vara dags för semlor nu.

Kalla mig traditionalist (också), men jag vägrar. Och portar semlorna till våren. (Så nu vet ni det, ungar!)

Fettisdagen 2010 är den 16 februari, enligt Wikipedia. Kom igen då.

Aldrig i Sverige?

Bulls***, säger jag.

Det som förekommer där förkommer här, var så säker.

Kalla mig konspirationsteoretiker den som vill. Det ÄR en konspiration.

Så stolt… (NOT!)

Svensk matkvalitet?

Nä, jag tror inte det.

Men – vi får skylla oss själva. Ligger fokus på BILLIG mat till varje pris sår är detta inte speciellt förvånande. Snåla lite här och snåla lite där, spruta in vatten i kycklingen och baconet så att det formligen rinner bort när det tillagas, vatten i rotfrukterna så att de väger tungt (och kostar mera) och bara försvinner när de lagas  - och så detta då.

Förbannad och förtvivlad, ja. Men förvånad? Nä.

Tillbaka på GÅ

Bästa K ringer och vill luncha – i Kirseberg.

Hon bor i Blekinge och har ingen aning om VAR vi ska hitta denna lunch. Och jag… jag har bara bott i Malmö i fem år så hur sjutton ska jag veta? Eller  nej, jag bor i Lomma, jag JOBBAR i Malmö, i Västra Hamnen och DÄR kan jag vartenda matställe utan och innan, men skicka ut mig på andra sidan Centralen – och jag riskerar att inte komma tillbaka före mörkrets inbrott (även i icke-november-mörker).

Jag ringer L. Hon om någon kan Kirseberg, uppvuxen där och nu åter hemflyttad.

- Jaa!, säger hon entusiastiskt. Jag vet bästa stället. Meze de Falafel No1, på Södra Bulltoftavägen. Kanonbra mat!

Där borde det ha börjat ringa varningsklockor, men nej…

Jag kör, K möter upp och vi mobilsnackar medan vi letar efter Meze-haket.

Sp hittar vi det: I den gamla personalmatsalen vid Egmonts gamla lokaler. Där jag åt lunch dagligen när jag först började på Egmont.

Tillbaka på GÅ (utan att gå i fängelse, dock. Man får vara tacksam för det lilla).

Fast mezen VAR fantastisk. Rekommenderas!

Upprörande?

Jag blir inte speciellt upprörd av den här M&S reklamen som har dragit på sig en drös anmälningar för kvinnoförnedring, faktiskt. Mer fylld av nån slags avig ”hem”längtan till London, Xmas the English way. mince pies och turkey with stuffing (och ja, det ÄR godare än julbord!).

Fast lite kul att 60-talsmodellen Twiggy gör comeback, är det inte?