Inte bara på barn, såna där små snabbswischande huvudfotingar har man ju sett sen… ALLTID! Inte bara på deras mammor som vill vara goda föredömen heller, eller de ubercoola snowboardåkarna med ”högriskbeteende” stämplat i pannan. Utan på alla, ALLA.

Eller ja, nästan alla. En del coola tonårsbrudar med bara mössa såg vi, men de var i minoritet.

Sådär, älskade barn. Er mamma vill inte hävda nån slags trendsetter-status, men jag köpte ju faktiskt hjälm för flera år sen (dvs när jag åkte skidor senast…).

Logiken den gången var enkel:

• Jag tvingar barnen att ha hjälm för att de bara har en hjärna och ska vara rädda om den. Och jag har… två? Fler?
• Jag rider. Jag KAN rida. Ja har ridit sen jag var barn. Och jag skulle inte sitta upp på hästen utan hjälm. Men jag är är en rätt medioker skidåkare – som åker UTAN hjälm?
• Hjälm = varmt och gott. (Och fult säger ungarna, men hell, vem ser mig? Bryr jag mig? Inte mycket där så länge jag inte fryser, ärligt talat.

Jag är kluven inför det här, men:

Jag trodde galoscherna försvann från jordens ytan med min morfar. Han använde sina slaviskt, klokt och eftertänksamt. Bondsonen från torpet i Småland som ville något annat än att bli småbrukare och skapade sin egen framtid. Som mjölkinspektör, inte småbrukare med ett par egna kossor i lagårn. Som storbonde med tjurar – inte kor. Som fastighetsmäklare.

Som bonde hade han med största sannolikhet klafsat i leran. Som fastighetsmäklare i Kalmar län var han presentabel i kostym, snygga skor och slips. Med cigariller i träetui och galoscher.

Morfars var svarta, lite blanka och designade att vara diskreta, att nästan inte synas, bara skydda skorna de täckte från slask.

De orange jag sprang ihop med på Coop igår var det inte! Diskreta, alltså. Inte blanka för den delen.

Men de sände samma signal: JAG är för viktig och min tid för dyrbar för att jag ska nedlåta mig att ha något annat än perfekta skor. (Fast jag har inte bättre smak än att jag vill SIGNALERA hur viktig jag är med mina ANKFÖTTER!)

http://www.swims.com/#/galoshes/classic_video

Galoscher, hmmm. Tror jag avvaktar lite, faktiskt. Och med klackar? Tveksamt.

Vägen mellan Nikkaloukta och Kiruna är ett långt vägbygge, cementtrummor som tjälen trängt upp ur jorden ska komma på plats igen, det guppar och skumpar i bilen.

Någon mil utanför Kiruna ligger asfalten ny och kolsvart, både på snuttar av vägen och på den alldeles nybyggda banan som går parallellt med vägen, åtskild med en högt räcke.

En cykelbana? Här? Jag inser att jag tänkt högt när Kerstin, bofast same skrattar lika rått som hjärtligt.

- Så talar en sörlänning! Det där är en SKOTERled!

Just ja, såklart.

Jag bjuder på den. Underbart med kulturkrockar inom det egna landets gränser, eller hur?

Spanieln badade. Halkade i vattnet och trasslade sig upp, halkade i och hasade upp, halkade i…

Schäfern bligade på matte och höll KOLL.

Blandrasen golden/border collie rände runt och jagade fåglar från land, väl medveten om att han var chanslös i vattnet.

Det var inte förrän vi skulle gå som dramat började:

Blandrasen störtade iväg och kom tillbaka – med en liten skadad fågelunge. Marodören fick en utskällning – men en stund senare var han hjälte.

För den lilla döende ungen (som nog faktiskt varit döende när han hittade den) ledde oss till skrakboet med flera andra ungar som inte på egen hand – åtminstone inte en lördag när klipporna är befolkade av människor – skulle klarat att ta sig till havet åtskilliga meter och stupande klippor bort.

Fyra meter upp i en tall, med en klippa under, satt boet där mamman lagt sina ägg. Hade ungar tur skulle de landa i en ljungrugge. Hade de otur – direkt på klippan. Som vi stod där och hörde ungarna krafsa och pipa damp en unge till i backen och kravlade på ostadiga simfötter  - rakt in skogen. Medan vi försökte lotsa den rätt hittade vi ännu en död unge.

Operation livrädda skrak-ungarna var i full gång:

Jag slet av mig mitt linne (jo, jag hade två på mig, tack och lov ) och la det försiktigt över ungen, samlade ihop alla spretiga vingar och ben och bar ungen till havet. När mamman var inom synhåll släppte jag den lilla ungen som simmade ut till havs. Mamman gjorde en pil genom vattnet när hon hörde sin unge pipa och den utmattade ungen fick åka på hennes rygg.

Blåögd liten skrakunge i linne

Medan vi diskuterade vad vi skulle göra för de ungar som fanns kvar i boet dråsade ytterligare en ut – samma procedur: linne av, fånga fågel, bära till vattnet, återbörda till mamma…

Räddad (s)krakunge på väg till havs

De sista ungarna som inte hade syskonen att klättra på fick det tuffare. Men nu var operationen inledd och kunde inte lämnas halvdan. Så: En stege, en skruvdragare, en hammare och ytterligare en tröja senare hade vi återbördat inte mindre än fyra små skrakungar till mamman.

Synen av mamman som simmar mot sina sista två förlorade små ungar som en pil genom havet, tvärstannar och väntar in de hon redan återförenats med, pilar, stannar, pilar och stannar kommer att leva för min inre syn.

Liksom tanken: Vi vill så gott med holkar för skrakarna – men hur många ungar lurar vi i döden när välviljan hamnar ovanför ett Valhalla-stup?

Hjälten för dagen var hunden som faktiskt kommit med unge nr 1. För även om den dog – och det gjorde den, dessvärre – så räddade han livet på fyra andra ungar som vi aldrig upptäckt annars.

Varför är detta viktigt? Varför skriva om det?

För att det handlar om papper. Ord på papper. Som i tidningar och magasin.
Papperstidningens och bokens död har förutspåtts länge nu – men än lever båda, i någon slags partnerskap med sina nya plastsyskon: e-böckerna, webbsajterna, paddorna och mobilerna.
Allt är inte förnuft här i världen. Tack och lov för det.
En del, rätt mycket, är känsla.

Tänk en sandstrand, en filt, en fikakorg med kaffe och mackor, en lätt bris från havet och baddräkter som hänger och torkar i solen i busken intill. Och så något att läsa.
På mobilskärmen? I Ipaden? Laptopen?

Inte nog med att sandkornen som letar sig in mellan plasthöljet och skärmen förmodligen aldrig letar sig ut igen. Vem kan faktiskt läsa en skärm i solsken? Det blänker och syns inte och handen som försöker skugga skärmen räcker inte på långt när.

Låt mig avslöja: När kvinnan bredvid dig på stranden eller i busskön dyker med huvudet före ner i handväskan är det inte för att hon inte hittar pryttlarna i sin för stora väska – hon försöker bara läsa ett sms på sin smarta telefon! (Hur män, som sällan har handväskor, bär sig åt begriper jag inte.)
Nej, jag tror inte det, va? Digitala skärmar och stranden är ingen vidare kombination.

En bok eller ett bra magasin eller den där delen av tidningen du aldrig hann med till frukost passar bättre, eller hur? Min poäng är symbiosen, att det ena inte utesluter det andra.

För att dra en helt annan kommunikationsparallell: Jag har cykel OCH bil. Jag använder båda. Och ibland åker jag tåg. Eller flyger.

Jag kan ringa, mejla, sms:a , chatta och träffa mina vänner live. Jag gör allt det där. Det händer dessutom att jag skickar brev och kort med snigelpost. (Fast Posten har en tuff resa både bakom sig och framför sig.)
Jag letar recept på nätet – men låter mig inspireras av matmagasin och

kokböcker.
Jag läser nyheter på nätet – men jag njutningsläser böcker, tidningar och magasin i soffan, över en lång frukost, eller i badkaret.
Och jag tror inte för en sekund att jag är unik.

Tidningens symbios med webben har snarare utvecklat våra tryckta tidningar än tagit död på dem. De snabba uppdateringarna av nyheter på nätet, fördjupningarna på pappret, öppningarna för mervärden som rörliga bilder på webben av en printad intervju på pappret och inte minst den snabba dialogen med läsarna – allt tillför.

Det handlar om Förnuft och Känsla. Inte i motsats till vartannat, utan som komplement.
Annat har helt flyttat till nätet – det ska vi inte blunda för. Vem behöver eftertextannonserna i den tryckta tidningen när Blocket finns? Det är förnuftigt. Det går både snabbare och enklare.
Men minns någon videon? Den tog ju heller inte livet av biograferna. För att film på bio är – just det – en helt annan känsla.

Och så är det en annan sak som vi kommunikationsmänniskor gärna glömmer bort: Alla sitter inte merparten av sina arbetsdagar framför en skärm – och alla gillar inte att koppla upp sig så fort de kommer hem från jobbet. Det finns faktiskt de som fortfarande – in this day and age – får alla sina nyheter via gammelmedia.

Jag tror att ryktet om papperstidningens död är betydligt överdrivet. Som alltid handlar det om relevans och innehåll. Hur ska tidningen läsas och av vem? Varför? Vad är tanken? Vem är målgruppen?
Om svaren har mer med känsla än med faktainhämtande och ren information att göra är papper fortfarande rätt kanal.

(Papper kräver inte sommar och sandstrand heller för den delen – ett badkar fyllt med skum, ett tänt ljus eller två och ett glas rött funkar lika bra i kombination med det tryckta mediet. Och lika illa med det digitala.)

av Maria Torshall

Maria Torshall är chef för Tryckta Medier på JG Communication och även en storkonsument av medier i alla upptänkliga former – böcker, tidningar, bloggar, internet, film och radio (fast rätt lite TV – det tar för mycket tid).

have free lanced as a dog coach and am still wondering why poodle-people decide to get themselves a Rhodesian Ridgeback? * has seen the inside of the court house in Malmö – classy! * has walked back in the cold after a lovely dinner with lovely food – thanks Sara, and all the rest of you! *is turning up the volume on the internet radio – really fogg interviews on BBC Radio 4 and something as unusual as a news story delivered as a poem: ”at 18 they were granted liberty – released into the world but never free” * SUN <3<3<3 * ”Mummy, there is a witch outside our front door” – at 07.30 that one created some consternation in my sleepy mind * Saturday morning, glorious sunshine and I am on my way to the stables with the smallest pony girl – all days should start like this * long walk along the sea. The cowslips are already in bloom in Skåne, in case you want to know; those of you who are still felling chilly up north  ;) * has been taught two new words by my 16-year old: galgfågel (hangdog) and kondottiär (french condottiere, that one´s for you, Emma!).  Lucky we have Google to consult! * is proud as a rooster since my riding instructor has showered me in superlatives – as a rider I will probably never grow older than eight years old * has waved goodbye to the oldest daughter as Kastrup. Have fun lovely! * has written too much (again) – and is cutting, cutting, cutting * My colleagues as Forma don´t know me if they thing I am going anywhere near the loop. That´s just not on the cards! * poetic words about the autumnal haze this morning: It looks like the clouds got lost by the sun” * is picking up mum by the train in a couple og hours * towards the garage for an MOT  - in Simrishamn. That´s what happens when you don´t book in time… Fingers crossed I get to drive the car back again, crappy communal transport between Simris and Lomma I suspect… * No, time for a break *

Gårdagens mest otippade kom att handla om marsvin, såna som opererats – under narkos – för att dra ut en tand. Men när vi kom till musen, husdjursmusen, som dog på operationsbordet fastnade skrattet i halsen. Inte för musens skull – familjen slapp förresten betala när musen dog. Utan för att det är så sjukt!

Och så berättade min granne hundägaren om resan till Indien när hon försökt förklara för nyvunna vänner att hon har katter, inomhus. Var kissar de då, ville vännerna veta?

”I en låda med sand. Ja, inte sån sand som man tar ute, utan sån som vi köper. Tillverkad, PARFYMERAD, sand, speciellt gjort för att suga upp kattkiss.”

Den tål att funderas lite på.

Som detta: En dvd, några liter mjölk, frusna jordgubbar, lite grädde, kakao och så glass i olika smaker, popcorn och ostbågar.

Filmkväll för ett gäng sju-åtta-nio-åringar. Så enkelt, så mysigt att höra tjejerna småprata över filmen. Jag planerar redan nästa gång…

I Kew i västra London, där mammorna bara i undantagsfall jobbade heltid, samlades ett gäng på fiket efter ”drop off” – om inte varje morgon så ett par gånger  veckan, och i varje fall på fredagar. Snack, kaffe, fika, den där frukosten man inte hunnit njuta av när ungarna skulle packas iväg till skolan för dagen, lite kraftåterhämtning, lite uppstart för helgen…

Coffee mornings är underskattade – eller rent av okända i vårt svenska livspussel. Och nej, jag vill inte vrida klockan tillbaka till en tid när jag jag bara i undantagsfall jobbade heltid – men jag funderar lite på om fler mammor skulle må lite bättre – eller färre skulle må dåligt, hur man nu väljer att se det – om vi tog oss tiden för en coffee morning då och då?

En latte, någon?

Nästan-16-åringen yttrade orden som jag sugit på hela dan:

”Have fun with the Princess, Mummy.

Och i nästa andetag:

”Oh – I never thought I´d say that!”

Nej, inte jag heller.

Jag blev journalist för att aldrig ha tråkigt på jobbet, för att slippa välja vad jag ska dyka ner i och fördjupa mig i (det får jag ju göra i nya saker hela tiden) och för att stilla min nyfikenhet.

Jag har gjort roliga intervjuer och tråkiga, såna där jag knappt fattat vad intervjuoffret ha velat säga och såna där jag fattat så väl att vi gråtit ihop, såna som etsat sig fast och såna som försvunnit ur minnet.

Jag vet inte hur många junkets jag gått på. Massor. Alltid på tjusiga hotell, alltid med kända personer –  alltid som reporter.

Nu står jag på Andra Sidan.  För första gången i mitt vuxna liv kan jag inte kalla mig verksam journalist. Visst, det är tillfälligt, ett inhopp, ett vik. Men ett jobb är ett jobb som ska göras bra. Basta.

Nu är jag den som planterar stories hos mina fd kollegor för att de ska skriva om den boken eller den författaren. Den som organiserar och fixar och servar och ser till att material kommer fram, bilder finns och information kommer till rätt person.

En märklig sits – men utmaningar är till för att antas.  Det är nyttigt att lära nytt. Att se andra sidan. Att få förståelse och inblick. Och alltid lär man sig nåt. På allt.

Så när min nuvarande chef undrade om jag ville ta mig an ett prinsessbesök funderade jag inte ens innan jag sa ja. Såklart jag ville. Och 19 maj – det var ju så långt fram i tiden att vi nästan aldrig skulle komma dit. Så kändes det då, nån gång före jul.

Imorgon är det 19 maj.

Idag har jag mött säkerhetspoliser från Sverige och Norge som nagelkfarit mitt program, kollat mina krogbokningar och dubbelcheckat locations för intervjuerna. Godkänt, tror jag.

Och imorgon landar prinsessan Märtha Louise av Norge och Elisabeth Samnöy,  båda författare till boken Möt Din Skyddsängel i Stockholm för att träffa journalister, signera böcker och äta middag med Very Important People.

Författarna Elisabeth Samnöy och Prinsessan Märtha Louise av Norge

Och jag är alltså inte en av journalisterna som fått min slottid och min timslånga intervjutid. Jag har delat ut dem, skissat schema i månader, rekat hotellrum och bokat, och bokat bord och bjudit in och tackat ja och tackat nej till förfrågningar från mina kollegor. Och när intervjutimmen är slut är det jag som måste knacka på dörren och säga ”sista frågan nu, tack!”

Det är klart det är glamoröst. Det är klart att det är roligt. Men mest av allt känns det…  Otippat!