Flagga för livet!

En enda gång i mitt liv har jag ägt en fastighet med en flaggstång. 

Det huset – och flaggstången – låg i Sölvesborgs kommun, i härliga Hällevik, nere på Listerlandet. Och som vi flaggade!

Just nu  önskar jag mer än någonsin att huset och flaggstången fortfarande var mina – så att regnbågens alla färger kunde fladdra för vinden där intill stranden i Sveriges mesta SD-kommun.

 

Egen flaggstång var såklart nyhetens behag. När barnen fyllde år hissade vi flaggan från det land där de var födda. Och det är inte Sverige. Båda döttrarna firades med en Union Jack – sonen med en Hong Kong-flagga.

Vi hade faktiskt två Hongkong-flaggor och varierade dem lite – den gamla från den brittiska imperiets tid och den nya vita med lotusblomman.

När jag fyllde år vajade den blågula svenska fanan.

När Anna Lindh så brutalt mördats vajade samma fana på halv stång.

Det gjorde den för övrigt inte bara på vår flaggstång. Det flaggas friskt i den lilla byn vid havet, både vid egna högtider och sorgetider – just och den dagen minns jag att många flaggor hängde på halv stång.

När vi hade barnkalas hände det att vi hissade piratflaggan.

Vi ägde ingen Pride-flagga på den  tiden, men jag kan lova att jag hade hissat den med glädje och stolthet idag och alla andra dagar – om inte annat så för att trotsa kommunstyrets korkade regel.

Huset är inte mitt längre, och det är klart att jag saknar det ibland, men just nu av ett annat skäl än det vanliga. Att bara få Pride-flagga lite i kommunen som förbjudit flaggan skulle sitta fint. Och jag vet att min mamma, 92, en av ”de äldre” som kommunstyret hänvisar till i sitt beslut, skulle applådera. Visserligen från grannkommunen, men ändå.

 

 

Blåst

Det var den första egna bil jag skulle köpa på bra många år och beslutet om vilken bil jag skulle välja var mitt och bara mitt.

Jag är nu inte så värst intresserad av bilar. Som statussymboler och identitetsmarkörer är de… rätt ointressanta.

Som en detalj kan jag berätta om bilen jag fick en gång, låt oss kalla det inom äktenskapet. Den var en ”present”* för att fira mitt nya jobb, som krävde att familjen hade två bilar, och sammanföll med min födelsedag.

Liten och svart och blank stod den där i garaget och väntade. Jag hade inte valt den själv. Och som så ofta är fallet hade givaren valt något han själv gärna velat ha.

Något år senare behövde jag ringa verkstaden angående den lilla svarta och fick frågan vad det var för årsmodell och modell? Jag visste vilken år jag fått den och gick till fönstret och försökte utröna modelltypen.

– Det står A.. M .. G på den, säger det dig nåt?

Det blev tyst i andra änden. (Jag misstänker att han kvävde ett skratt.)

– Den går som ett skott i natten, då…?

– Nja, inte när jag kör…

Nåväl, nu var min och AMG:ns saga all. Den var liten och söt, men fruktansvärt opraktisk för en mamma med barn och hund. Jag menar vem tröttnar inte på en flåsande hund i benutrymmet vid passargerarsätet – som dessutom kommer åt knapparna för radion hela tiden.

Bort med den. Den gick till en ung kille i Norrköping via en annons på Blocket – och jag misstänker att den går mer som ”ett skott i natten” men honom än den någonsin gjorde med mig bakom ratten.

Dags för ny bil och vad välja? En med plats för hunden där bak, som är bekväm och säker. Och miljövänlig. Nu ör ingen bilkörning miljövänlig på riktigt – men bäst i klassen på miljö var ändå ett viktigt kriterie i mitt bilval

Diesel var bäst, så det blev en sån. Miljöklassad. Jag fick till och med avdrag på fordonsskatten och slapp betala biltull in till stan. Kändes rätt i miljömuppens hjärta.

 

MEN så fel jag hade. Min miljöbil var en miljöbov. Allt enligt miljöpartiet – nu.

Jag hade hunnit byta min första dieselbil mot en nyare, innan de nya direktiven kom. Den nyare klarar – om jag fattar reglerna rätt –  till och med MP´s krav på dieselbilar. Annars är jag ännu mera blåst. Helblåst, faktiskt.

Och vem vet? Regelverken kan ha ändrats till i nästa vecka eller månad?

Sannolikt har jag förlorat en bra slant på bilens andrahandsvärde – det märker jag först om ett par år när jag måste fundera på att byta in, sälja eller behålla.

MP har förlorat sina miljömuppande dieselbilägares stöd redan nu. Det lär partiet märka i september.

 

(*köpt för familjens pengar, men ändå)

 

Letting it all go

”Tuffing.”

”Modigt.”

”Grattis till det nya jobbet.”

Jag har just lagt upp en ändring på jobbstatus på LinkedIn och kommentarerna låter inte vänta på sig. Jag vet inte om det är tufft eller bara dumdristigt, men det är dags.

Dags att satsa på det jag brinner för, dags att vara sann mot mig själv och dags att våga.

Jag hittar av en slump den här statyn som jag aldrig har sett i verkligheten, men som är så vacker, så symbolisk:

PaigeBradley.Expansion..jpg

Kvinnan bakom statyn, Paige Bradley, säger i en intervju:

”I destroyed what I made. I was letting it all go. It was scary. It shattered into so many pieces. My first feeling was, ‘What have I done!?!’ Then, I trusted it would all come together like I envisioned.”

Hon pratar – förstås – om en vaxskulpturen som var föregångare till det här sagolika verket.

(Du kan läsa hela intervjun här.)

Och jag kommer inte att börja skulptera – så det är symboliken jag ser.

Jag har älskat jobbet som chefredaktör på Hälsa. Det var drömjobbet. Äntligen chansen att kombinerat mitt privata intresse för hälsa med mitt yrke som journalist.

Jag vet att vi har gjort en bra tidning. Inte JAG, utan VI. Men nu förändras förutsättningarna och då är det dags att kasta mitt Hälsa-bygge i golvet, låta det krasa sönder – och sedan plocka upp bitarna och se hur det nya bygget tar form…

Det gör det.

Jag redigerar en underbart spännande bok, som jag hoppas att du snart ska få läsa och läsa om. Den har potential att röra om…

Jag har förmånen att jobba med en av de mest framåtblickande och innovativa som svensk vård har sett, kanske någonsin? Mer om det senare…

Jag skriver, förstås. Både här och snart också där (igen).

Men det finns alltid plats för fler spännande, utmanande, roliga och kreativa uppdrag.

Jag vill använda allt det jag kan om kommunikation och journalistik till det jag brinner för: Holistisk hälsa, integrativ medicin, valfri och jämlik vård, mat som är äkta och från grunden, hållbar utveckling, personlig utveckling och gott ledarskap…

Det är min egen matta nu. Det är jag som väver den. Och ingen annan har kraft att rycka undan den.

 

En liten bit Öland

Bakning är inte riktigt min grej. Det kräver precision och punktlighet där jag vill göra lite på en höft och på känn, sådär. Det funkar med matlagning, men bakning, nej.

Men så jag jag ju köpt mig en stilig KitchenAid, som pryder sin plats på köksbänken. Inte nog med det, jag har köpt Ölandsmjöl!

Fast så långt hade jag inte riktigt tänkt när jag började baka det som skulle ha blivit danskt rågbröd. Om jag haft tillräckligt ned rågmjöl hemma. Eller sirap.

Nu fick samma recept skapa ett härligt grovt bröd på Ölandsvete!

150 g solrosfrön

50 g pumpafrön

50 g linfrön

5 dl mjöl (2/3 råg, 1/3 Ölandsvete)

5 dl hett vatten

Blanda allt utom vattnet, som du kokar och häller på hett. Låt stå över natten.

Morgonen därpå:

Blanda ut 1 1/2 paket jäst i ljummet vatten., tillsätt 14 dl mjöl och ytterligare 5 dl vatten.

Blanda, knåda och dela i tre. Baka i 1

1/2-liters formar i 200 grader.

SUPERGOTT!

Lovely soup!

Jag älskar soppor! Laga dem, experimentera med dem, äta dem… Det finns inget som är godare en blåsig kall vinterdag. Och inte mycket som är enklare. Eller för den delen billigare… Ok, fattigmånaden januari är slut, men bra vardagsmat på snålbudget är inte fel i februari heller.

Ikväll blev det blomkålssoppa:

2 lökar, grovt hackade

1 blomkålshuvud i stora bitar

1 buljongtärning

1 ägg (skippa om du vill ha den vegansk)

2 dl (cirka) mjölk (byt mot växtmjölk eller -växtgrädde för veganer)

2 matskedar rapsolja

1 1/2 l vatten (ungefär)

Värm oljan och lägg i löken, låt stå under lock tills löken är genomskinlig men inte brynt.

Lägg i blomkålen, häll på vatten och lägg i buljongtärningen.

Låt stå på halvhög värme tills blomkålen är mjuk. Mixa. Enklast med en mixersarna direkt i grytan. Sparar disk också!

Vispa ihop ägg och mjölk i en skål och häll lite av soppan över blandningen. Obs soppa i ägget, inte tvärtom!

Häll över allt i grytan igen. Värm försiktigt om du måste värma så att inte ägget stelnar.

Servera med bröd, gärna hembakt! (Recept kommer på det som ligger intill soppskålen.)

Vindskydd eller väderkvarnar?

Förändring är det enda som är konstant, sägs det.

Vi väljer hur vi vill förhålla oss till det – med rädsla och oro eller med nyfikenhet.

Jag möttes av röda mattan. Det kändes så när jag kom till det rena skrivbordet och möttes av dator och telefon med inlogg och koder. Allt klart — bara att sätta igång och jobba.

Och så äpplena. Ett så naturtroget att jag först trodde det var ätbart. Det andra ett litet rött plastäpple på guldkedja. Vandringstroféer för Hälsas chefredaktör. Jag vet inte vem som infört dem eller när, men de har haft sin plats på mitt skrivbord under de fem år som jag haft äran och glädjen att vara chefredaktör för Sveriges främsta hälsotidning och följt med från centrala Stockholm till Solna när hela förlaget såldes och flyttade.

Det är fantastiskt att få chefa över en tidning med så stolta anor som Hälsa. Jag brukar berätta om grundaren, Are Waerland, som (tror jag!) var först i Sverige med att använda sitt namn i en tidningstitel: Waerlands månadsmagasin.

Hans bok, ”I sjukdomarnas häxkittel”, fick jag som ny chefredaktör av ingen mindre än hans ättling Per Johan Fager.

Men det var då och nu är nu. En klok kvinna sa en gång att allt har ett slut — både det som är bra, som man egentligen inte vill ändra på, och det som är dåligt har alltid ett slut.

Det kan vara en tröst eller kännas som ett hot, men sant är det likafullt.

Jag tänker på en jobbresa en gång, när jag och en kollega snabbt skulle lära känna varandra för att kunna framstå som ett sammansvetsat team inför ett möte.

Jag drog min historia kort: Uppvuxen i Olofström i Blekinge, första jobbet i Hässleholm, nästa i Högsby i Småland, sedan Stockholm och Aftonbladet — och så en flera år lång utflykt till England och Hongkong. Hem till Blekinge, så Skåne och till sist tillbaka i Stockholm.

Han tittade förundrat. Sa: ”Men — vem är det som har jagat dig?”

Det är nog jag själv, sa jag.

Och nu går jag vidare. En erfarenhet rikare. Det jag kommer att minnas mest av allt är naturligtvis människorna.

De jag jobbat med — och er som läser. Jag har älskat att prata med er, läsa era mejl och träffa er!

Jag säger inte hejdå — för trots (på grund av?) alla flyttar så avskyr jag avsked. Jag säger vi ses istället! Är det något livet lärt mig så är det att det ofta går i cirklar. Och flyttarna har lärt mig att bygga nätverk och hålla kontakt.

Jag hittade ett citat som jag kan skriva under på:

”När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd — andra väderkvarnar.”

Jag väljer väderkvarnarna.

 

Detta är min sista ledare ur Hälsa nr 2, 2018.

Tack, sportredaktörer!

Peder Fredricsson tackade alla de som röstat fram honom till Jerringprisvinnare i år igen.

Han kunde också ha tackat sportjournalisterna.

Det behövs nämligen inga telefonkedjor för att dra igång en röstningsvåg för ridsportens hjälte. Det räcker fint med sportredaktörernas njugga inställning för att varenda ridtjej ska lägga sin röst på Peder.

f66ceb2f-91f2-4af6-94ce-67658bd8c2fb.jpg

Hästmänniskor är ingenting, om inte envisa. Är vi det inte när vi kommer till stallet med den nya ridhjälmen i handen för den allra första lektionen, så blir vi det. Det krävs för att vada genom leriga hagar för att hämta hästar, mocka boxar (och hagar, ligghallar och ridbanor), köra överfulla skottkärror och bära tonvis med hö och halm. Det krävs för att handskas med djur som är många gånger större och starkare än vi själva. För att lasta i transporter, kånka utrustning, bygga hinder, laga staket och bära vatten.

Och då har vi inte ens pratat om ridningen. En sport som kräver sitt tribut av ”99 avramlingar innan du kan kalla dig en riktig ryttare”, som min ridlärare sa och ridlärare över hela landet förmodligen fortfarande säger när ponnyungarna landar i sågspånet första gången: ”Grattis, bara 98 kvar!” Och så ska man bjuda på tårta veckan därpå. (Nej, det är inte förnedring, det är avdramatisering. Alla ramlar av förr eller senare.)

En sådan sport fostrar en inställning av att inte ge upp. (Som en parentes: Det finns ett överskott av ryttare bland kvinnliga ledare i Sverige – kanske för att det ligger något i talesättet som säger att ”om du kan leda 500 kg häst så kan du leda vad som helst”.)

En häst kan nämligen aldrig piskas och tvingas att hoppa högt eller långt, eller att dansa fram i piaff, passage eller galoppombyten i språnget. Det kräver ett speciellt handlag, en känsla och en väldig massa respektfullt ledarskap och kärlek till hästen för att nå toppen. Det har Peder och för det älskar hela Sveriges alla ryttare honom. Horsemanship. Jag önskar att det fanns ett bättre ord på svenska än ”hästkarl”…

Peder fick priset, men hela Ryttarsverige delar det.

Det är ett pris till varenda ridskoletjej som retats för att hon ”luktar häst”, till varenda ryttare som får försvara att hon (till gissningsvis 90 procent en ”hon”) ”leker med havremoppar”, eller vulgärare ”hamburgerköttet” får försvara sitt val av det som ändå inte är ”en riktig sport”. Det är ett pris till alla som jobbar sig svettiga och såriga och ibland lyckas, ibland inte, på sitt ridpass och är dödströtta på tjatet om att det ändå är ”hästen som gör jobbet”.

Jag har förstås ingen aning om vem som röstade – men låt mig gissa: ridskoleungar, ponnymammor och -pappor, amatörer och proffs, övervintrade ridskoleungar/ridtanter som jag själv som äntligen, äntligen skaffat egen häst och fattar, på någon nivå faktiskt fattar, känslan av att kommunicera med de här djuren.

Vi som hoppar, rider terräng, tränar dressyr eller helst tar en tokgalopp i skogen. Vi som aldrig kommer att rida ett OS, VM eller EM – och de som drömmer om att följa i Peders spår. Vi som alla någon gång har upplevt känslan av vara ett med hästen. Och vi är, som ni märker, många.

För det, mina vänner, krävs inga arrangerade kupper eller telefonkedjor.

Men njugga sportredaktörer som inte tar ridsporten på allvar hjälper för att hålla lågan igång.

Så tack, hörni, ni som år efter år ser ridsporten över axeln och lägger spaltmetrar, tid, pengar och energi på hockey, fotboll och tennis.

Ni har makten och härligheten och utrymmet. Vi har rösträtten.

Peder-Fredricson-Zaloubet1-171201-RT

PS. Hästen, ja. Varför fick inte han priset, undras det i sociala medier.Absolut, Peder Fredricsons fantastiska Allan är värd alla hyllningar – men jag tror inte han skulle uppskatta galamiddag, middag och en glasskål.

PPS. Dessutom är ridsport numera friskvård! Ja, det vet vi ju redan alla vi som rider – men avdragsgill sådan. På det hela taget en bra dag för ridsporten.