Vanliga, vänliga, vettiga män, vi har ett problem.
Det är inte ett kvinnoproblem – det är ett samhällsproblem.
Och det faktum att ni, vanliga, vänliga, vettiga män tiger är faktiskt en stor del av det.
Jag är övertygad om att ni håller med om att det är förfärligt att era medmänniskor, vars enda brott är kärlek, dödas, våldtas, skadas, tystas och skräms till underkastelse. Många gånger av män de är, eller har varit, i en relation med.
Ni är vanliga, vettiga män, det är klart att ni tycker att mord, våldtäkt och misshandel är vansinne och fullkomligt oacceptabelt
Men vet ni – på arbetsplatser, i skolor, på internet, i stall, på träningen, på t-banan – överallt utsätts kvinnor för härskartekniker, skändande behandling, grova ord, händer som berör dem där de inte bett om det, armar som håller fast dem, kollegor som ber om sex och blir förbannade och kräver en förklaring när de får ett nej.
Det är kort sagt, för jävligt – och förövarna har ett gemensamt – de är män. Precis som ni, vanliga vettiga män. Fattar ni att vi ledsnar?
Nu hör jag hur det mullrar…
Nej, inte alla män!
Naturligtvis är det inte alla män som misshandlar, mördar, våldtar och härskar. Som tafsar och kräver sex av kollegor… Det är relativt sett ett litet fåtal av alla män som tar sig friheten att bära sig illa åt mot kvinnor.
De flesta män tafsar inte, skriker inte könsord, utsätter inte kvinnor för förtryck eller misshandel. Våldtäktsmännen och mördarna är tack och lov betydligt färre än ni vanliga vettiga, vänliga män.
Just där landar samtalet alltför ofta när frågan kommer upp: ”…inte alla män” och ”…Jag känner en man som misshandlas av sin fru”.
Det finns ett namn för de här invändningarna: #whataboutism, och #inteallamän.
Ni män som aldrig skulle drömma om att behandla en kvinna illa är så många fler än förtryckarna, därför är det er jag vänder mig till.
Faktum är att mördarna, våldsmännen och de självutnämnda härskarna är en liten ynklig minoritet. I dubbel bemärkelse.
Ni däremot, ni vanliga, vänliga, vettiga män är i klar majoritet.
Så – varför är ni tysta?
Borde inte ni liksom vi vilja städa upp i träsket? Få en ände på eländet? Om ”medmänniskor” inte räcker till för att väcka era känslor så låt mig krypa under skinnet lite:
Ni har alla mammor. Många av er har fruar eller flickvänner. Och systrar. Tjejkompisar. För att inte tala om döttrar. Vilket samhälle vill ni att de ska växa upp till?
Metoo handlade aldrig om enskilda kändisar, det handlade och handlar fortfarande om strukturer. De är inte ett kvinnoproblem – de är ett samhällsproblem.
Borde inte ni göra gemensam sak med oss kvinnor då?
Det faktum att ni, vanliga, vänliga, vettiga män som tiger still i frågan om mäns härskartekniker och våld mot kvinnor – och om strukturerna som tillåter våldet – är en del av problemet.
På några dagar kommer ett helt stim nyheter som alla väser ”håll käften” till kvinnor som anmäler och talar högt om våld och förtryck.
- Cissi Wallin fälls för förtal och döms att betala skadestånd till mannen som hon namngett och utpekat som våldtäktsman på sociala medier. Låt oss lämna skuldfrågan därhän. Den evetuella våldtäkten anmäldes två år efter att den ska ha begåtts och åtalet lades ner.
Men:
Skadeståndet på 90 000 kronor är långt högre än det som ett våldtäktsoffer normalt får – schablonen är 15 000 kronor. En skitsumma för ett förstört liv och sexliv.
Så 90 000 för att anklaga en man för att ha våldtagit. 15 000 kronor till ett våldtäktsoffer.
Vilka signaler vill samhället sända ut här?
- Dokumentären om Josefin Nilsson fälls i granskningsnämnden för ”privatlivsintrång” – inte hennes privatliv, utan hans, mannens som dömts för att ha misshandlat henne. Mannen som efter att hon hade gjort slut och han fått kontaktförbud lämnade hotfulla meddelanden på hennes telefonsvarare. Samma dokumentär frias i fråga om saklighet och opartiskhet, så några egentliga fel innehöll den alltså inte – men mannen som dömdes för hennes misshandel, hans privatliv är skyddsvärt.
Hur ska vi tolka det?
- Dokumentärserien om Hästgården, som fick Stora Journalistpriset 2018, fälls i granskningsnämnden. Den som handlar om ridläraren som systematiskt och under många år utnyttjar unga hästtjejer sexuellt. Också där handlar det om ”privatlivsintrång”. Nej, inte tjejernas privatliv. Det är den dömde mannens privatliv som ska skyddas.
Varför ska han skyddas?
- Eskil Erlandsson ministern som skyllt sina händers vandrande över kvinnors lår under bordet på ”Vikingasjukan” frias. Trots att det anses utom allt tvivel att fd jordbruksministern rört vid en av kvinnornas lår utanpå hennes byxor anses det inte att beröringen haft karaktären och prägel som krävs för straffansvar. Om n oinbjuden hand på låret under bordet inte är sexuellt ofredande – var drar vi då gränsen för en kvinnas rätt till sin kropp?
Jag hoppas av ingen av er vanliga, vänliga, vettiga män firar någon slags seger i de här domarna. De leder liksom inte framåt. De löser definitivt inga samhällsproblem.
Som av en händelse har jag precis sett hela dokumentären om Kapten Klänning (man hinner mycket när man ligger hemma med förkylning en vecka). Den avslutas med en kort telefonintervju med den dömde polisen som nu driver en hästgård (!) i Småland. Han uttrycker total oförståelse inför att några kvinnor alls skulle ha varit utsatta för honom – som om brotten han begått mot dessa unga tjejer inte sjunkit in.
Och… Nyligen medgav polisen att satsningen på våld i hemmet som de talat om i många år i själva verket varit ett spel för gallerierna…
Det ena har inte med det andra att göra – mer än att det är en del av en struktur och ett mönster, som jag har så oerhört svårt att fatta att ni vanliga, vettiga män faktiskt accepterar?
Ser ni mönstret? Fattar ni frustrationen?
Under hela hösten har Mia Skäringers show Avig Maria ”No More Fucks To Give” gått för slutsålda arenor över hela Sverige. 30 slutsålda arenor. 150 000 biljetter! Uppskattningsvis 95 procent av publiken är kvinnor.
Jag lämnar showen med ett citat ringande i huvudet och den rörande sången och dansen av en man och en ung pojke på näthinnan. (Låt mig återkomma till citatet.) Dansen och det nakna, oförställda budskapet i sången berörde mig på djupet… Och tårarna vällde bakom ögonlocken. Männen – lika fast i konventionen som vi, lika bundna, lika inlåsta och fångade.
Detta skulle varenda tonårspappa behöva se. Men – tonårspapporna, alla pappor, alla män, lyser med sin frånvaro. Var är ni, ni alla vanliga, vänliga, vettiga män?
Mia Skäringer säger saker som behöver sägas, hon är rätt i tiden ett par år efter #metoo. Vi är redo – och som alltid skrattar vi åt skiten hon drar fram ur hörnen. Åt härskarteknikerna, åt identifikationen, igenkänningen i situationerna. Vi skrattar – men rätt ofta fastnar skrattar i halsen.
Citatet som ringer i huvudet när jag går hem och fortfarande flera veckor senare är: ”Männen är mest rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att männen ska slå ihjäl dem.”
Mias show är inte en show för kvinnor – men det är (nästan) bara kvinnor i publiken. Det är inte Mia Skäringers fel, tvärtom. Det är ni pappor, män, bröder, pojkvänner och makar som är problemet. Eller snarare er frånvaro.
Var är ni när vi gör upp med idioterna?
För NI är ju mestadels inte just det. Ni är vettiga, vanliga, vänliga män – och vi behöver er. Hela mänskligheten behöver er. Era fruar, flickvänner, systrar, mammor och döttrar behöver er.
Faktum är att samhället behöver er. 2017 var notan för mäns våld mot kvinnor 13 miljarder kronor – bara i Sverige. En enda våldtäkt kostar 10 miljoner i det som kan mätas, det vill säga pengar.
Så när gör ni, vanliga vettiga män gemensam sak med oss kvinnor?
För (och det borde inte ens behöva sägas, men erfarenheten har lärt mig att det behöver sägas, igen och igen) vi hatar inte män – vi älskar bara livet.
Ingen förnekar inte er vanliga, vänliga, vettiga män era liv och er frihet – vi vill bara inte se våra liv inskränkta och vår frihet förminskad.
Det är inte alla kvinnor som har blivit utsatta för våld – men jag känner ingen kvinna som aldrig har varit orolig och rädd, aldrig har anpassat sitt liv efter rädslan. Låtit bli att ta den där genvägen genom parken, tagit en dyr taxi hem istället för att åka kommunalt, stannat hemma snanare än gå ut ensamma. Vi lär våra döttrar att ladda mobilerna, inte gå i oupplysta gränder inte ta risker. Och det är inte mörkret vi är rädda för – det är inte kvinnor vi undviker. Det är män vi skyddar oss emot.
Vi hatar inte män – vi älskar bara livet. Precis som ni.
Vägen till vego 