Corona-smart?

Jag tänkte skriva Corona, dag …  men har tappat räkningen. Hur länge har vi omgetts av det här nu? Minns inte längre.

London på sportlovet känns en lifetime bort. Vi strosade på stan, fikade, åt god mat, gick på teater. Allt var precis som det ska och brukar i London.
Väldigt lite vittnade om det som skulle komma. Kloka dotterns handsprit i handväskan var väl det enda (den som hon erbjöd och jag tackade nej till).
Och jag är bara så glad att jag äntligen tog mig för att åka dit för att hälsa på henne – för bara några veckor senare hade det varit för sent, inte för alltid, men för lång tid framöver.

DE3419BD-ED45-4BCD-8254-DDB26855193A_1_201_a

London i februari 2020 – fysisk närhet och resor är fortfarande självklara.

 

På vägen hem åkte jag tunnelbana hela vägen från King’s Cross till Heathrow – rakt genom stan i underjorden. Det var omväxlande relativt glest, fullpackat en stund och glest igen när vi kom längre västerut och närmade oss flygplatsen. London var ännu inte stängt, men corona var en ständigt närvarande tanke.

Någon hostade ner i sin jackkrage. Andra duckade som svanar som sätter näbben under vingen ner i sina egna kragar. Jag med, glad över kappan med stor krage/huva som kändes som mitt skydd mot världen.

Och plötsligt var jag så medveten: Om stolparna i tunnelbanvagnarna som alla håller i med sina nakna händer – de som nyss kan ha hållit för en hostande mun. Om närheten till medpassagerarna och trängseln vid dörrar och spärrar – och ändå hade ännu ingen yttre ”armlängds avstånd” (eller två meter/en och en halv meter). Om knapparna på kortmaskinen – hur bär man sig ens åt för att inte röra vid dem, med mindre än att ha handskar? Om mina egna händer som vill klia bredvid näsan där det plötsligt killar infernaliskt.

Det där var veckor sedan. Känns som så mycket mer.

Nu sitter dottern i karantän sedan flera veckor. Hon har tur ändå och har både sällskap av tjejkompisar, eget rum och uteplats. Man kan ha det mycket, mycket värre.

Sonen sitter lika inlåst, men i Paris. Vindsvåning under takkuporna, inte heller han är ensam, men utrymmet ger lite eller inget medgivande till egentid.

Deras tid utanför hemmet är begränsad och övervakas. En timme om dagen för motion och rörelse, plus tid för att handla mat och förnödenheter.

 

Andra duckade som svanar som sätter näbben under vingen ner i sina egna kragar.

 

De kan stoppas och kontrolleras, få böter, skickas hem.

Och här är jag och yngsta dottern. I vår svenska frihet – men i hög grad i självvald isolering. Än är ingen av oss sjuk, även om jag hostar lite freudianskt så fort jag går ut. Pollen tror jag – måste vara pollen, för det har pågått i veckor och varken blivit sämre eller bättre.

Vi är mer isolerade än de flesta här omkring – självklart påverkade av regelbundna rapporter från London och Paris. Och av den bestörtning och förvåning om det svenska vägvalet inför pandemin som ni andra följer via medierna, men vi har på familjeplanet.

Hotet är detsamma – men medan mina barn sitter i karantän i sina städer har jag argumenterat för det vettiga i att jobba hemifrån, (det gör jag), ha möten på distans (det har jag) och avstå sociala möten (det gör jag).
Men det är alltså fortfarande en diskussion här. Ett öppet ämne.

Så sent som igår föreslog en granne ett möte över köksbordet. Så enkelt, så trevligt. I Vanliga fall helt självklart. Just nu så onödigt.

Jag:

– Nja, det är inte så corona-smart. Jag ringer.

Det känns ofta som det är jag som överdriver, som är FÖR försiktig. Som driver frågan om att jobba hemma, inte umgås.

Jag ”skyller” på mina barn, de som sitter i karantän nu. Det är omöjligt att inte bli påverkad, säger jag – och använder dem på precis samma sätt som jag gav dem utrymme att skylla på mig när de växte upp och inte ville ses/ringa/gå på en fest.

– Skyll på din mamma, sa jag. Säg att du inte får!

De har myndigheterna i sina respektive länder att luta sig mot. Myndigheter som bötfäller och säger att de verkligen inte får. Vi ska ta ansvar, ha ”folkvett” och omdöme och fatta egna genomtänkta beslut.

Så svårt och så lätt.

 

 

Vanliga, vänliga, vettiga män – varför är ni så tysta?

Vanliga, vänliga, vettiga män, vi har ett problem.
Det är inte ett kvinnoproblem – det är ett samhällsproblem.
Och det faktum att ni, vanliga, vänliga, vettiga män tiger är faktiskt en stor del av det.  

 

Jag är övertygad om att ni håller med om att det är förfärligt att era medmänniskor, vars enda brott är kärlek, dödas, våldtas, skadas, tystas och skräms till underkastelse. Många gånger av män de är, eller har varit, i en relation med.

Ni är vanliga, vettiga män, det är klart att ni tycker att mord, våldtäkt och misshandel är vansinne och fullkomligt oacceptabelt

Men vet ni – på arbetsplatser, i skolor, på internet, i stall, på träningen, på t-banan – överallt utsätts kvinnor för härskartekniker, skändande behandling, grova ord, händer som berör dem där de inte bett om det, armar som håller fast dem, kollegor som ber om sex och blir förbannade och kräver en förklaring när de får ett nej.

Det är kort sagt, för jävligt – och förövarna har ett gemensamt – de är män. Precis som ni, vanliga vettiga män. Fattar ni att vi ledsnar?

Nu hör jag hur det mullrar…

Nej, inte alla män!

Naturligtvis är det inte alla män som misshandlar, mördar, våldtar och härskar. Som tafsar och kräver sex av kollegor… Det är relativt sett ett litet fåtal av alla män som tar sig friheten att bära sig illa åt mot kvinnor.

De flesta män tafsar inte, skriker inte könsord, utsätter inte kvinnor för förtryck eller misshandel. Våldtäktsmännen och mördarna är tack och lov betydligt färre än ni vanliga vettiga, vänliga män.

Just där landar samtalet alltför ofta när frågan kommer upp: ”…inte alla män” och ”…Jag känner en man som misshandlas av sin fru”.

Det finns ett namn för de här invändningarna: #whataboutism, och #inteallamän.

Ni män som aldrig skulle drömma om att behandla en kvinna illa är så många fler än förtryckarna, därför är det er jag vänder mig till.

Faktum är att mördarna, våldsmännen och de självutnämnda härskarna är en liten ynklig minoritet. I dubbel bemärkelse.

Ni däremot, ni vanliga, vänliga, vettiga män är i klar majoritet.

 

Så – varför är ni tysta?

Borde inte ni liksom vi vilja städa upp i träsket? Få en ände på eländet? Om ”medmänniskor” inte räcker till för att väcka era känslor så låt mig krypa under skinnet lite:

Ni har alla mammor. Många av er har fruar eller flickvänner. Och systrar. Tjejkompisar. För att inte tala om döttrar. Vilket samhälle vill ni att de ska växa upp till?

Metoo handlade aldrig om enskilda kändisar, det handlade och handlar fortfarande om strukturer. De är inte ett kvinnoproblem – de är ett samhällsproblem.

 

Borde inte ni göra gemensam sak med oss kvinnor då?

Det faktum att ni, vanliga, vänliga, vettiga män som tiger still i frågan om mäns härskartekniker och våld mot kvinnor – och om strukturerna som tillåter våldet – är en del av problemet.

 

På några dagar kommer ett helt stim nyheter som alla väser ”håll käften” till kvinnor som anmäler och talar högt om våld och förtryck.

 

  • Cissi Wallin fälls för förtal och döms att betala skadestånd till mannen som hon namngett och utpekat som våldtäktsman på sociala medier. Låt oss lämna skuldfrågan därhän. Den evetuella våldtäkten anmäldes två år efter att den ska ha begåtts och åtalet lades ner.
    Men:
    Skadeståndet på 90 000 kronor är långt högre än det som ett våldtäktsoffer normalt får – schablonen är 15 000 kronor. En skitsumma för ett förstört liv och sexliv.
    Så 90 000 för att anklaga en man för att ha våldtagit. 15 000 kronor till ett våldtäktsoffer.
    Vilka signaler vill samhället sända ut här?

 

  • Dokumentären om Josefin Nilsson fälls i granskningsnämnden för ”privatlivsintrång” – inte hennes privatliv, utan hans, mannens som dömts för att ha misshandlat henne. Mannen som efter att hon hade gjort slut och han fått kontaktförbud lämnade hotfulla meddelanden på hennes telefonsvarare. Samma dokumentär frias i fråga om saklighet och opartiskhet, så några egentliga fel innehöll den alltså inte – men mannen som dömdes för hennes misshandel, hans privatliv är skyddsvärt.
    Hur ska vi tolka det?

 

  • Dokumentärserien om Hästgården, som fick Stora Journalistpriset 2018, fälls i granskningsnämnden. Den som handlar om ridläraren som systematiskt och under många år utnyttjar unga hästtjejer sexuellt. Också där handlar det om ”privatlivsintrång”. Nej, inte tjejernas privatliv. Det är den dömde mannens privatliv som ska skyddas.
    Varför ska han skyddas?

 

  • Eskil Erlandsson ministern som skyllt sina händers vandrande över kvinnors lår under bordet på ”Vikingasjukan” frias. Trots att det anses utom allt tvivel att fd jordbruksministern rört vid en av kvinnornas lår utanpå hennes byxor anses det inte att beröringen haft karaktären och prägel som krävs för straffansvar. Om n oinbjuden hand på låret under bordet inte är sexuellt ofredande – var drar vi då gränsen för en kvinnas rätt till sin kropp?

Jag hoppas av ingen av er vanliga, vänliga, vettiga män firar någon slags seger i de här domarna. De leder liksom inte framåt. De löser definitivt inga samhällsproblem.

 

Som av en händelse har jag precis sett hela dokumentären om Kapten Klänning (man hinner mycket när man ligger hemma med förkylning en vecka). Den avslutas med en kort telefonintervju med den dömde polisen som nu driver en hästgård (!) i Småland. Han uttrycker total oförståelse inför att några kvinnor alls skulle ha varit utsatta för honom – som om brotten han begått mot dessa unga tjejer inte sjunkit in.

Och… Nyligen medgav polisen att satsningen på våld i hemmet som de talat om i många år i själva verket varit ett spel för gallerierna…

Det ena har inte med det andra att göra – mer än att det är en del av en struktur och ett mönster, som jag har så oerhört svårt att fatta att ni vanliga, vettiga män faktiskt accepterar?

Ser ni mönstret? Fattar ni frustrationen?

Under hela hösten har Mia Skäringers show Avig Maria ”No More Fucks To Give” gått för slutsålda arenor över hela Sverige. 30 slutsålda arenor. 150 000 biljetter! Uppskattningsvis 95 procent av publiken är kvinnor.

Jag lämnar showen med ett citat ringande i huvudet och den rörande sången och dansen av en man och en ung pojke på näthinnan. (Låt mig återkomma till citatet.) Dansen och det nakna, oförställda budskapet i sången berörde mig på djupet… Och tårarna vällde bakom ögonlocken. Männen – lika fast i konventionen som vi, lika bundna, lika inlåsta och fångade.

Detta skulle varenda tonårspappa behöva se. Men – tonårspapporna, alla pappor, alla män, lyser med sin frånvaro. Var är ni, ni alla vanliga, vänliga, vettiga män?

Mia Skäringer säger saker som behöver sägas, hon är rätt i tiden ett par år efter #metoo. Vi är redo – och som alltid skrattar vi åt skiten hon drar fram ur hörnen. Åt härskarteknikerna, åt identifikationen, igenkänningen i situationerna. Vi skrattar – men rätt ofta fastnar skrattar i halsen.

Citatet som ringer i huvudet när jag går hem och fortfarande flera veckor senare är: ”Männen är mest rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att männen ska slå ihjäl dem.”

Mias show är inte en show för kvinnor – men det är (nästan) bara kvinnor i publiken. Det är inte Mia Skäringers fel, tvärtom. Det är ni pappor, män, bröder, pojkvänner och makar som är problemet. Eller snarare er frånvaro.

 

Var är ni när vi gör upp med idioterna?

För NI är ju mestadels inte just det. Ni är vettiga, vanliga, vänliga män – och vi behöver er. Hela mänskligheten behöver er. Era fruar, flickvänner, systrar, mammor och döttrar behöver er.

Faktum är att samhället behöver er. 2017 var notan för mäns våld mot kvinnor 13 miljarder kronor – bara i Sverige. En enda våldtäkt kostar 10 miljoner i det som kan mätas, det vill säga pengar.

Så när gör ni, vanliga vettiga män gemensam sak med oss kvinnor?

För (och det borde inte ens behöva sägas, men erfarenheten har lärt mig att det behöver sägas, igen och igen) vi hatar inte män – vi älskar bara livet.

Ingen förnekar inte er vanliga, vänliga, vettiga män era liv och er frihet – vi vill bara inte se våra liv inskränkta och vår frihet förminskad.

Det är inte alla kvinnor som har blivit utsatta för våld – men jag känner ingen kvinna som aldrig har varit orolig och rädd, aldrig har anpassat sitt liv efter rädslan. Låtit bli att ta den där genvägen genom parken, tagit en dyr taxi hem istället för att åka kommunalt, stannat hemma snanare än gå ut ensamma. Vi lär våra döttrar att ladda mobilerna, inte gå i oupplysta gränder inte ta risker. Och det är inte mörkret vi är rädda för – det är inte kvinnor vi undviker. Det är män vi skyddar oss emot.

Vi hatar inte män – vi älskar bara livet. Precis som ni.

 

Flagga för livet!

En enda gång i mitt liv har jag ägt en fastighet med en flaggstång. 

Det huset – och flaggstången – låg i Sölvesborgs kommun, i härliga Hällevik, nere på Listerlandet. Och som vi flaggade!

Just nu  önskar jag mer än någonsin att huset och flaggstången fortfarande var mina – så att regnbågens alla färger kunde fladdra för vinden där intill stranden i Sveriges mesta SD-kommun.

 

Egen flaggstång var såklart nyhetens behag. När barnen fyllde år hissade vi flaggan från det land där de var födda. Och det är inte Sverige. Båda döttrarna firades med en Union Jack – sonen med en Hong Kong-flagga.

Vi hade faktiskt två Hongkong-flaggor och varierade dem lite – den gamla från den brittiska imperiets tid och den nya vita med lotusblomman.

När jag fyllde år vajade den blågula svenska fanan.

När Anna Lindh så brutalt mördats vajade samma fana på halv stång.

Det gjorde den för övrigt inte bara på vår flaggstång. Det flaggas friskt i den lilla byn vid havet, både vid egna högtider och sorgetider – just och den dagen minns jag att många flaggor hängde på halv stång.

När vi hade barnkalas hände det att vi hissade piratflaggan.

Vi ägde ingen Pride-flagga på den  tiden, men jag kan lova att jag hade hissat den med glädje och stolthet idag och alla andra dagar – om inte annat så för att trotsa kommunstyrets korkade regel.

Huset är inte mitt längre, och det är klart att jag saknar det ibland, men just nu av ett annat skäl än det vanliga. Att bara få Pride-flagga lite i kommunen som förbjudit flaggan skulle sitta fint. Och jag vet att min mamma, 92, en av ”de äldre” som kommunstyret hänvisar till i sitt beslut, skulle applådera. Visserligen från grannkommunen, men ändå.

 

 

Blåst

Det var den första egna bil jag skulle köpa på bra många år och beslutet om vilken bil jag skulle välja var mitt och bara mitt.

Jag är nu inte så värst intresserad av bilar. Som statussymboler och identitetsmarkörer är de… rätt ointressanta.

Som en detalj kan jag berätta om bilen jag fick en gång, låt oss kalla det inom äktenskapet. Den var en ”present”* för att fira mitt nya jobb, som krävde att familjen hade två bilar, och sammanföll med min födelsedag.

Liten och svart och blank stod den där i garaget och väntade. Jag hade inte valt den själv. Och som så ofta är fallet hade givaren valt något han själv gärna velat ha.

Något år senare behövde jag ringa verkstaden angående den lilla svarta och fick frågan vad det var för årsmodell och modell? Jag visste vilken år jag fått den och gick till fönstret och försökte utröna modelltypen.

– Det står A.. M .. G på den, säger det dig nåt?

Det blev tyst i andra änden. (Jag misstänker att han kvävde ett skratt.)

– Den går som ett skott i natten, då…?

– Nja, inte när jag kör…

Nåväl, nu var min och AMG:ns saga all. Den var liten och söt, men fruktansvärt opraktisk för en mamma med barn och hund. Jag menar vem tröttnar inte på en flåsande hund i benutrymmet vid passargerarsätet – som dessutom kommer åt knapparna för radion hela tiden.

Bort med den. Den gick till en ung kille i Norrköping via en annons på Blocket – och jag misstänker att den går mer som ”ett skott i natten” men honom än den någonsin gjorde med mig bakom ratten.

Dags för ny bil och vad välja? En med plats för hunden där bak, som är bekväm och säker. Och miljövänlig. Nu ör ingen bilkörning miljövänlig på riktigt – men bäst i klassen på miljö var ändå ett viktigt kriterie i mitt bilval

Diesel var bäst, så det blev en sån. Miljöklassad. Jag fick till och med avdrag på fordonsskatten och slapp betala biltull in till stan. Kändes rätt i miljömuppens hjärta.

 

MEN så fel jag hade. Min miljöbil var en miljöbov. Allt enligt miljöpartiet – nu.

Jag hade hunnit byta min första dieselbil mot en nyare, innan de nya direktiven kom. Den nyare klarar – om jag fattar reglerna rätt –  till och med MP´s krav på dieselbilar. Annars är jag ännu mera blåst. Helblåst, faktiskt.

Och vem vet? Regelverken kan ha ändrats till i nästa vecka eller månad?

Sannolikt har jag förlorat en bra slant på bilens andrahandsvärde – det märker jag först om ett par år när jag måste fundera på att byta in, sälja eller behålla.

MP har förlorat sina miljömuppande dieselbilägares stöd redan nu. Det lär partiet märka i september.

 

(*köpt för familjens pengar, men ändå)

 

Letting it all go

”Tuffing.”

”Modigt.”

”Grattis till det nya jobbet.”

Jag har just lagt upp en ändring på jobbstatus på LinkedIn och kommentarerna låter inte vänta på sig. Jag vet inte om det är tufft eller bara dumdristigt, men det är dags.

Dags att satsa på det jag brinner för, dags att vara sann mot mig själv och dags att våga.

Jag hittar av en slump den här statyn som jag aldrig har sett i verkligheten, men som är så vacker, så symbolisk:

PaigeBradley.Expansion..jpg

Kvinnan bakom statyn, Paige Bradley, säger i en intervju:

”I destroyed what I made. I was letting it all go. It was scary. It shattered into so many pieces. My first feeling was, ‘What have I done!?!’ Then, I trusted it would all come together like I envisioned.”

Hon pratar – förstås – om en vaxskulpturen som var föregångare till det här sagolika verket.

(Du kan läsa hela intervjun här.)

Och jag kommer inte att börja skulptera – så det är symboliken jag ser.

Jag har älskat jobbet som chefredaktör på Hälsa. Det var drömjobbet. Äntligen chansen att kombinerat mitt privata intresse för hälsa med mitt yrke som journalist.

Jag vet att vi har gjort en bra tidning. Inte JAG, utan VI. Men nu förändras förutsättningarna och då är det dags att kasta mitt Hälsa-bygge i golvet, låta det krasa sönder – och sedan plocka upp bitarna och se hur det nya bygget tar form…

Det gör det.

Jag redigerar en underbart spännande bok, som jag hoppas att du snart ska få läsa och läsa om. Den har potential att röra om…

Jag har förmånen att jobba med en av de mest framåtblickande och innovativa som svensk vård har sett, kanske någonsin? Mer om det senare…

Jag skriver, förstås. Både här och snart också där (igen).

Men det finns alltid plats för fler spännande, utmanande, roliga och kreativa uppdrag.

Jag vill använda allt det jag kan om kommunikation och journalistik till det jag brinner för: Holistisk hälsa, integrativ medicin, valfri och jämlik vård, mat som är äkta och från grunden, hållbar utveckling, personlig utveckling och gott ledarskap…

Det är min egen matta nu. Det är jag som väver den. Och ingen annan har kraft att rycka undan den.

 

En liten bit Öland

Bakning är inte riktigt min grej. Det kräver precision och punktlighet där jag vill göra lite på en höft och på känn, sådär. Det funkar med matlagning, men bakning, nej.

Men så jag jag ju köpt mig en stilig KitchenAid, som pryder sin plats på köksbänken. Inte nog med det, jag har köpt Ölandsmjöl!

Fast så långt hade jag inte riktigt tänkt när jag började baka det som skulle ha blivit danskt rågbröd. Om jag haft tillräckligt ned rågmjöl hemma. Eller sirap.

Nu fick samma recept skapa ett härligt grovt bröd på Ölandsvete!

150 g solrosfrön

50 g pumpafrön

50 g linfrön

5 dl mjöl (2/3 råg, 1/3 Ölandsvete)

5 dl hett vatten

Blanda allt utom vattnet, som du kokar och häller på hett. Låt stå över natten.

Morgonen därpå:

Blanda ut 1 1/2 paket jäst i ljummet vatten., tillsätt 14 dl mjöl och ytterligare 5 dl vatten.

Blanda, knåda och dela i tre. Baka i 1

1/2-liters formar i 200 grader.

SUPERGOTT!

Lovely soup!

Jag älskar soppor! Laga dem, experimentera med dem, äta dem… Det finns inget som är godare en blåsig kall vinterdag. Och inte mycket som är enklare. Eller för den delen billigare… Ok, fattigmånaden januari är slut, men bra vardagsmat på snålbudget är inte fel i februari heller.

Ikväll blev det blomkålssoppa:

2 lökar, grovt hackade

1 blomkålshuvud i stora bitar

1 buljongtärning

1 ägg (skippa om du vill ha den vegansk)

2 dl (cirka) mjölk (byt mot växtmjölk eller -växtgrädde för veganer)

2 matskedar rapsolja

1 1/2 l vatten (ungefär)

Värm oljan och lägg i löken, låt stå under lock tills löken är genomskinlig men inte brynt.

Lägg i blomkålen, häll på vatten och lägg i buljongtärningen.

Låt stå på halvhög värme tills blomkålen är mjuk. Mixa. Enklast med en mixersarna direkt i grytan. Sparar disk också!

Vispa ihop ägg och mjölk i en skål och häll lite av soppan över blandningen. Obs soppa i ägget, inte tvärtom!

Häll över allt i grytan igen. Värm försiktigt om du måste värma så att inte ägget stelnar.

Servera med bröd, gärna hembakt! (Recept kommer på det som ligger intill soppskålen.)

Vindskydd eller väderkvarnar?

Förändring är det enda som är konstant, sägs det.

Vi väljer hur vi vill förhålla oss till det – med rädsla och oro eller med nyfikenhet.

Jag möttes av röda mattan. Det kändes så när jag kom till det rena skrivbordet och möttes av dator och telefon med inlogg och koder. Allt klart — bara att sätta igång och jobba.

Och så äpplena. Ett så naturtroget att jag först trodde det var ätbart. Det andra ett litet rött plastäpple på guldkedja. Vandringstroféer för Hälsas chefredaktör. Jag vet inte vem som infört dem eller när, men de har haft sin plats på mitt skrivbord under de fem år som jag haft äran och glädjen att vara chefredaktör för Sveriges främsta hälsotidning och följt med från centrala Stockholm till Solna när hela förlaget såldes och flyttade.

Det är fantastiskt att få chefa över en tidning med så stolta anor som Hälsa. Jag brukar berätta om grundaren, Are Waerland, som (tror jag!) var först i Sverige med att använda sitt namn i en tidningstitel: Waerlands månadsmagasin.

Hans bok, ”I sjukdomarnas häxkittel”, fick jag som ny chefredaktör av ingen mindre än hans ättling Per Johan Fager.

Men det var då och nu är nu. En klok kvinna sa en gång att allt har ett slut — både det som är bra, som man egentligen inte vill ändra på, och det som är dåligt har alltid ett slut.

Det kan vara en tröst eller kännas som ett hot, men sant är det likafullt.

Jag tänker på en jobbresa en gång, när jag och en kollega snabbt skulle lära känna varandra för att kunna framstå som ett sammansvetsat team inför ett möte.

Jag drog min historia kort: Uppvuxen i Olofström i Blekinge, första jobbet i Hässleholm, nästa i Högsby i Småland, sedan Stockholm och Aftonbladet — och så en flera år lång utflykt till England och Hongkong. Hem till Blekinge, så Skåne och till sist tillbaka i Stockholm.

Han tittade förundrat. Sa: ”Men — vem är det som har jagat dig?”

Det är nog jag själv, sa jag.

Och nu går jag vidare. En erfarenhet rikare. Det jag kommer att minnas mest av allt är naturligtvis människorna.

De jag jobbat med — och er som läser. Jag har älskat att prata med er, läsa era mejl och träffa er!

Jag säger inte hejdå — för trots (på grund av?) alla flyttar så avskyr jag avsked. Jag säger vi ses istället! Är det något livet lärt mig så är det att det ofta går i cirklar. Och flyttarna har lärt mig att bygga nätverk och hålla kontakt.

Jag hittade ett citat som jag kan skriva under på:

”När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd — andra väderkvarnar.”

Jag väljer väderkvarnarna.

 

Detta är min sista ledare ur Hälsa nr 2, 2018.

Tack, sportredaktörer!

Peder Fredricsson tackade alla de som röstat fram honom till Jerringprisvinnare i år igen.

Han kunde också ha tackat sportjournalisterna.

Det behövs nämligen inga telefonkedjor för att dra igång en röstningsvåg för ridsportens hjälte. Det räcker fint med sportredaktörernas njugga inställning för att varenda ridtjej ska lägga sin röst på Peder.

f66ceb2f-91f2-4af6-94ce-67658bd8c2fb.jpg

Hästmänniskor är ingenting, om inte envisa. Är vi det inte när vi kommer till stallet med den nya ridhjälmen i handen för den allra första lektionen, så blir vi det. Det krävs för att vada genom leriga hagar för att hämta hästar, mocka boxar (och hagar, ligghallar och ridbanor), köra överfulla skottkärror och bära tonvis med hö och halm. Det krävs för att handskas med djur som är många gånger större och starkare än vi själva. För att lasta i transporter, kånka utrustning, bygga hinder, laga staket och bära vatten.

Och då har vi inte ens pratat om ridningen. En sport som kräver sitt tribut av ”99 avramlingar innan du kan kalla dig en riktig ryttare”, som min ridlärare sa och ridlärare över hela landet förmodligen fortfarande säger när ponnyungarna landar i sågspånet första gången: ”Grattis, bara 98 kvar!” Och så ska man bjuda på tårta veckan därpå. (Nej, det är inte förnedring, det är avdramatisering. Alla ramlar av förr eller senare.)

En sådan sport fostrar en inställning av att inte ge upp. (Som en parentes: Det finns ett överskott av ryttare bland kvinnliga ledare i Sverige – kanske för att det ligger något i talesättet som säger att ”om du kan leda 500 kg häst så kan du leda vad som helst”.)

En häst kan nämligen aldrig piskas och tvingas att hoppa högt eller långt, eller att dansa fram i piaff, passage eller galoppombyten i språnget. Det kräver ett speciellt handlag, en känsla och en väldig massa respektfullt ledarskap och kärlek till hästen för att nå toppen. Det har Peder och för det älskar hela Sveriges alla ryttare honom. Horsemanship. Jag önskar att det fanns ett bättre ord på svenska än ”hästkarl”…

Peder fick priset, men hela Ryttarsverige delar det.

Det är ett pris till varenda ridskoletjej som retats för att hon ”luktar häst”, till varenda ryttare som får försvara att hon (till gissningsvis 90 procent en ”hon”) ”leker med havremoppar”, eller vulgärare ”hamburgerköttet” får försvara sitt val av det som ändå inte är ”en riktig sport”. Det är ett pris till alla som jobbar sig svettiga och såriga och ibland lyckas, ibland inte, på sitt ridpass och är dödströtta på tjatet om att det ändå är ”hästen som gör jobbet”.

Jag har förstås ingen aning om vem som röstade – men låt mig gissa: ridskoleungar, ponnymammor och -pappor, amatörer och proffs, övervintrade ridskoleungar/ridtanter som jag själv som äntligen, äntligen skaffat egen häst och fattar, på någon nivå faktiskt fattar, känslan av att kommunicera med de här djuren.

Vi som hoppar, rider terräng, tränar dressyr eller helst tar en tokgalopp i skogen. Vi som aldrig kommer att rida ett OS, VM eller EM – och de som drömmer om att följa i Peders spår. Vi som alla någon gång har upplevt känslan av vara ett med hästen. Och vi är, som ni märker, många.

För det, mina vänner, krävs inga arrangerade kupper eller telefonkedjor.

Men njugga sportredaktörer som inte tar ridsporten på allvar hjälper för att hålla lågan igång.

Så tack, hörni, ni som år efter år ser ridsporten över axeln och lägger spaltmetrar, tid, pengar och energi på hockey, fotboll och tennis.

Ni har makten och härligheten och utrymmet. Vi har rösträtten.

Peder-Fredricson-Zaloubet1-171201-RT

PS. Hästen, ja. Varför fick inte han priset, undras det i sociala medier.Absolut, Peder Fredricsons fantastiska Allan är värd alla hyllningar – men jag tror inte han skulle uppskatta galamiddag, middag och en glasskål.

PPS. Dessutom är ridsport numera friskvård! Ja, det vet vi ju redan alla vi som rider – men avdragsgill sådan. På det hela taget en bra dag för ridsporten.

#Tystiklassen #Metoo

Jag skickade detta till min dotters skola i veckan som gick:
Hej,

#Metoo-uppropet rasar omkring oss och vittnesbörden om sexuella trakasserier i olika sammanhang och miljöer är otaliga.
Jag har vid upprepade tillfällen frågat min dotter, som går i xxxxxxxx, om detta varit uppe till diskussion. Det har det inte ”såvitt hon vet”.
Många vuxna talar om att det var just i skolan som de först utsattes för trakasserier – oftast av andra elever.
Det är också i skolan som vi har möjlighet att förändra beteenden innan de sätter sig.
Vilket språk använder de när de missar en målchans i idrotten? När de möts i korridorerna eller i matsalen? På rasterna? På lektionerna?
Känner de sig trygga i omklädningsrummen till gymnastiken?
Är deras kroppar de fredade zoner de har rätt till?
Förstår de innebörden av samtycke?
Jag hoppas att metoden att sätta lugnande flickor som buffertar i grupper med stökiga killar inte längre förekommer – men får signaler om att det visst kan vara så…


Vi har naturligtvis som föräldrar ett stort ansvar för att se till att våra ungdomar växer upp till ansvarstagande respektfulla vuxna – men de tillbringar oerhört många timmar per vecka i skolan, och det är där som attityderna flyter upp till ytan.
Jag hoppas innerligt att skolan inte missar tillfället att belysa den här oerhört viktiga samhällsfrågan.
Med vänliga hälsningar,
/Maria Torshall